”Märket är inte bara osolidariskt – det är klass­förräderi”

Efter att inflationen ätit upp många års reallöneökningar i ett nafs fanns det stora förväntningar hos många arbetare på att hämta igen det som runnit oss ur händerna.

När saker blir allt dyrare så både ser och känner vi hur vår levnadsstandard försämras. Samtidigt verkar många tycka att det alltid ska vara vi arbetare som ska betala priset på alla kriser som vi inte varit med och skapat.

Skyhöga förväntningar

Förväntningarna på ”märket” som industrifacken och industriarbetsgivarna förhandlar var jättehöga. Deras avtal i nuvarande lönebildningsmodell blir normerande för alla arbetare i Sverige.

LO-förbunden gick fram med det gemensamma kravet på 4,2 procent i löneökning i ett ettårigt avtal, långt under tyska facket IG metall som 2023 krävde 8,5 procent i löneökning och 32 timmars arbetsvecka.

Ett väldigt blygsamt och ansvarsfullt yrkande som tog Sveriges konkurrenskraft i beaktning – men som skulle ge oss reallöneökningar, med andra ord.

Arbetsgivarna tyckte som alltid: för högt. Deras förslag var att frysa ingångslönerna –en reallönesänkning.

De så kallade ”opartiska medlarna” Opo kom med sitt bud om en löneökning på 7,7 procent under ett treårigt avtal, som industrifacken avfärdade.

Många var redo att strejka

Man menade också att avtalsförslaget saknar avsättningar till arbetstidsförkortning på alla områden, en låglönesatsning och en lösning för alla områden för övertidsersättning för dom som är deltidsanställda.

Man fick en känsla av att förhandlarna var beredd att ta till strejk.

Nu landade märket på 6,4 procent och löper under två år. Mattias Dahl, vice vd på Svenskt Näringsliv säger till Arbetsvärlden att det svåraste varit att enas om en bild av konjunkturen.

– Det har varit svårt att enas om en gemensam världsbild om framtiden när det gäller ekonomin och därmed kostnadsramen. Hur mycket tål Sverige? Hur mycket klarar vi för att klara av vår konkurrenskraft?

Ett sådant uttalande från näringslivet får en att börja fundera över om de ljuger eller om de är förvirrade.

415 miljarder i utdelningar

Att vd-löner ökar går tydligen smärtfritt trots att de tjänar i genomsnitt 71 gånger mer än vad industriarbetarna nere på golvet tjänar.

Aktieutdelningen speglar inte heller näringslivets syn på att det är dystra tider i ekonomin.Man planerar att göra utdelningar på 415 miljarder, alltså 415 000 000 000 kronor, något som rimligtvis också kommer påverka svensk ekonomi.

De som äger företagen kan skaffa sig större båtar, dyrare champagne och lyxigare boenden. 

Arbetarfamiljer får fortsätta leta efter låga matpriser ett tag till.

Med det nya avtalet får en merpart av Sveriges arbetare får masa sig till jobbet som vanligt och sälja sitt arbete till underpris i förhållande till de mervärde vi skapar för företagen, kunderna och samhället i stort.

Arbetare kvar och stampar på 50-talet

Sverige behöver en ny lönebildningsmodell. De som är förespråkare för dagens märke menar att det har gett svenska arbetare reallöneökningar och detta är bara ett hack i kurvan som kommer hämtas hem.

Men faktum är att om man kollar på svensk löneandel av BNP så ligger vi tillbaka på samma nivå som på 1950 (talet med undantag för 1995).

Källa: SCB.

När en så stor del av Sveriges BNP går till en liten grupp i samhället och gör dom rikare är det inte bara moraliskt fel – det är också skadligt för landets ekonomi och samhället i stort.

Vanligt folk inte längre har råd med restaurang- och barbesök och tvingas välja bort svenska matvaror till förmån för utländska billigare för att betala dyra elräkningar höga räntor och hyror.

Sabbar välfärd och jämställdhet

Det påverkar inte bara vad vi har råd att köpa utan även den välfärd vi får, den ju finansieras av skatten på den lön som vi arbetar ihop.

Att märket också är procentbaserat cementerar ojämlikheten och förstorar gapet mellan tjänstemän och arbetare.

Det gäller även könsgapet, då många kvinnodominerande yrken är lågavlönade och därför får en mindre löneökning i kronor jämfört med mansdominerande yrken.

Många arbetare var beredda på att ta strid för mer pengar i plånboken. Men när industrin har satt märket är det den ökningen som alla andra fackförbund måste förhålla sig till i sina egna förhandlingar. 

Man undrar hur någon som påstår sig vilja ha en rättvis arbetsmarknad kan försvara detta. Att en handfull fack med makt vek ner sig är inte bara ett svek – det är klassförräderi. Det är dags att på riktigt organisera ett starkt motstånd – vi förtjänar mer av det värde vi skapar.