Centerpartiets alternativ till Nooshi Dadgostar är döden

Man ska inte sparka på den som ligger. Stackars Centerpartiet. I torsdagens opinionsmätning ligger de och sprattlar under fyraprocentsspärren.

Egentligen borde det vara ett drömläge för den som vill ta över som partiledare. Krisinsikten är stor, många väljare att vinna tillbaka. Och i värsta fall kan man räddas av stödröster.

Trots det är det ingen som vill. Emil Kjällström: nej tack. Emma Wiesner: nej tack. Anna-Karin Hatt: nej tack. Hatt-trick i missade chanser.

Är C nya L?

Kanske avslöjar DN:s avgångsintervju med Muharrem Demirok varför. Förutom interna läckor och splittring är det otydligheten i regeringsfrågan som ständigt hemsöker Centerpartiet.

”Vi behöver ha en tydlighet gentemot väljarna och våra företrädare om hur vi vill få igenom vår politik” enligt Demirok. Även Annie Lööf har uttryckt ånger över att inte vara mer inställsam mot vänstersidan.

Jag åt nyligen lunch med två vänner från just C. Splittringen mellan de två kunde inte vara mer symptomatisk. Den ena var tydligt för ett samarbete vänsterut. Den andra trodde Tidöavtalet hade blivit super om bara C varit med och förhandlat.

Kanske har C blivit det nya Liberalerna. Kluvna. Oense. Delade mellan det varma sociala och det kalla nyliberala.

Men till och med Liberalerna kunde till slut bestämma sig, även om processen var smärtsam. Nu har de i alla fall stödröster som säkrar partiets överlevnad.

Man kan tycka vad man vill om att L gett upp sina ideal och hoppat i säng med sin värsta fiende. Men i någon mening är det både rakare och mer ärligt än Centern.

För vad har C för alternativ? Överge sina väljare och försöka slåss med Liberalernas 2,8 procent? Eller orsaka extraval för att man inte kunde bestämma sig? Och gå rakt in i ett sådant val balanserandes på riksdagsspärren efter att dessutom ha retat upp alla chanser till stödröster?

Väljarna vill samarbeta med S

Det är dags att riva av plåstret. Centerpartiet borde även själva inse att det är i deras egenintresse att välja väg. 

Center-väljarna har redan gjort det – en tydlig majoritet av dem föredrar ett samarbete med Socialdemokraterna.

Och vid samma tid under förra mandatperioden, när partiet alltså samarbetade med Socialdemokraterna, låg de på 9,5 procent. Det finns alltså stor potential att växa.

Att fortsätta tassa runt blockgränserna som en vilsen katt gör inte partiet “mittenorienterat”. Det gör det irrelevant.

Tidölaget må stå krokigt efter alla brutna vallöften. Men de har en riktning, ett program, en plan. De ligger inte ned. Det gör däremot Centerpartiet – utan karta, utan kompass, utan mod.
Och det finns ingen stödröst i världen som kan rädda ett parti som inte vill rädda sig självt.