Varningarna för svenska ungdomars kristna bokstavstro kommer från kyrkan

”Visa mig din skärmtid, så får du se vad du värdesätter.” Predikantens röst darrar. Åhörarna – ungdomar och unga vuxna – har samlats till konferens under mottot ”Mer av Jesus, mindre av oss”. 

Predikantens budskap är tydligt: Du kan aldrig vara säker på att du är tillräckligt överlåten till Gud. 

Konferensdeltagarna är redan kristna. De har åkt till Örebro för att ägna en hel lördag åt väckelsemöten och undervisning. ”Jesus är allt du behöver”, predikas från den stora scenen. Men budskapet får knappast de frälsta ungdomarna att andas ut, att bli förvissade om att de kan vila i trygghet. 

”Du kan tro på Jesu existens teoretiskt, och ha rätt, och fortfarande gå förlorad i evighet.” 

Det finns all anledning att vara rädd.

Fundamentalistisk våg bland unga 

På DN Debatt larmar Hillevi Uddenfeldt och Olle Liljefors, kyrkoherde respektive biträdande kyrkoherde i Maria Magdalena församling i Stockholm, om att de i en skala de aldrig tidigare varit med om ”möter barn som upplever panikångest i rädsla för att hamna i helvetet. Om unga som kombinerar kristen tro med förakt för bland annat kvinnor, homosexuella och människor med annan eller ingen tro”. 

Kyrkans uppgift måste, menar de, vara att bemöta dessa ungdomar med respekt för deras resa.

”Samtidigt måste vi ta ansvar genom att erbjuda en religiositet som vägrar bli intolerant och dömande mot människor.”

Kyrkan ska vara en motkraft mot kristendom som skapar förödelse. 

För 25–30 år sedan var jag en av ungdomarna i bänkraderna på väckelsemötet. En hängiven kristen som bar på en ständig oro över att inte vara frälst. 

Självradikaliseringsprocess

I boken ”Den väg är bred – om att tro på Gud men tvivla på sig själv” beskriver jag vad man kan kalla min egen självradikaliseringsprocess. 

Utifrån några utgångspunkter jag uppfattade som allmänt vedertagna i väckelsekristna sammanhang – människan är på grund av sin synd separerad från Gud, enda sättet att återupprätta relationen till Gud är genom att ta emot Jesus som sin personlige frälsare, för de som dör utan att ha blivit frälsta väntar helvetet, Bibeln är Guds ord och därför tillförlitlig i allt den påstår – byggde jag ett trossystem som inte bara fördömde andra människor och deras livsval utan också begränsade mitt eget liv. 

Med hjälp av bitar jag hittat i folkrörelsefrikyrkan jag gick till varje vecka, i karismatisk undervisning jag fick på konferenser jag bevistade under skollov, och i uppbygglig litteratur la jag mitt eget pussel. 

Ledstjärnan var att vara konsekvent, att följa resonemang till deras logiska slutsats, att inte väja för att bli obekväm för vare sig mig själv eller andra. 

Kraften låg i att jag själv trodde på det. Inte i att någon annan tvingade mig till underkastelse under regler jag försökte revoltera emot. 

Vuxnas roll i tonårens sökande

De unga Uddenfeldt och Liljefors möter i kyrkan är sådana som jag en gång var. 

Med den skillnaden att den stränga och dömande undervisning jag kunde möta på konferenser en eller ett par gånger om året, och VHS-kassetter från Livets Ord, nu finns i sociala medier-flödet dygnet runt. 

När jag berättar om mina erfarenheter från frikyrkan får jag ibland till svar att det låter som min tid i SSU.

Den svartvita världsbilden, vissheten om att tillhöra den lilla grupp som förstått hur allt hänger samman, stigmatiseringen av tvivel – dessa kännetecken förenar många ungdomsrörelser.

Ändå tvivlar jag på att jämförelsen verkligen håller. För det första så kan inte Marx – eller, för den delen, Ayn Rands (jag råkar känna fler som vigde sin ungdomstid åt det socialdemokratiska ungdomsförbundet än det moderata) – auktoritet härledas ur att han är Marx. 

De antaganden man bygger sin ideologi på är, åtminstone i teorin, möjliga att ifrågasätta. 

Med Gud kommer en absolut dimension in i bilden. Gud kan helt enkelt inte ha fel.

Inte ledas av renläriga principer

För det andra så möter de politiskt engagerade ungdomarna förr eller senare vuxna partivänner som introducerar dem för en politisk verklighet där man inte endast kan låta sig vägledas av renläriga principer. 

I kommunfullmäktige kommer behjärtansvärda ändamål i konflikt med varandra. Och man tvingas kompromissa med politiska motståndare. 

Det hade gjort mig gott om någon vuxen petat på mig på ett liknande sätt. Med respekt, såklart, för att min resa måste få ta sin tid. 

Kan Gud verkligen vara så brydd om vilket namn vi använder när vi ropar ut vår förtvivlan i natten? Är det rimligt att tänka sig att vissa gärningar är stämplade som brott mot Gud, oavsett vilka konsekvenser de får? Bibeln är fylld av självmotsägelser och moraliska absurditeter, vad kan vi då mena med att den är Guds ord?

I stället framhölls tonårens principfasthet som ett ideal. Också av vuxna. Att tillstå att verkligheten är komplex ansågs vara att ge sig själv en ursäkt att slippa ta de obekväma konsekvenserna av en tro som kräver allt. 

Vi hade redan svaret, vi hade lärt oss det redan i söndagsskolan. Då fanns ingen anledning att komplicera det hela. 

Kyrkan och de trosvissa ungdomarna 

Uddenfeldt och Liljefors vill vara de där som petar på de trosvissa ungdomarna.

De framhåller att man i deras tradition tolkar Bibeln kontextuellt, med kärleksbudet – Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv – som nyckel. 

”Det är en ganska svår och komplicerad praktik som kräver en gemenskap där olikheter, paradoxer och mystik också har sin plats.”

Det kan tyckas motsägelsefullt, i ljuset av kyrkans track record när det kommer till att ställa sig på maktens sida mot minoriteter, att just kyrkan skulle utmana de bokstavstroende förespråkarna av den enda vägens teologi. 

När någon nu äntligen tror på de där uråldriga lärorna borde de väl bara tacka och ta emot.

Traditioner undergräver

Men inom alla religioner finns traditioner som undergräver alla absoluta anspråk. Som framhåller att det gudomliga ligger bortom vår räckvidd, att vad vi än påstår så är svaret att Gud alltid är större. 

Som påminner om att det att göra sig en bild av Gud och tillbe denna är att betrakta som avgudadyrkan. 

Eftersom bilder av Gud är det enda vi har tillgång till måste vi passa oss för att tillbe dem.

I dessa traditioner förhåller man sig i stället till dessa bilder som approximationer, provisorier. Resultatet av att vi, precis som Gud enligt Första Mosebok skapade människan till sin avbild, skapat Gud till vår avbild.

Vad annat kan vi göra?

Här får frågorna stå i centrum, i stället för svaren. Sökandet blir ett sätt att leva, utan några illusioner om att man någonsin kan hitta fram.

Så formuleras den skarpaste kritiken mot fundamentalismen alltid inom de religiösa rörelserna. 

Var inte rädda

När jag i 20-årsåldern mötte andra sätt att förhålla sig till den ogripbara dimension av tillvaron vissa kallar Gud blev det en befrielse för mig. 

Grundpremissen – att vi har all anledning att vara rädda – vältes över ända. Mitt eget omdöme tilläts bli en ledstjärna, i stället för något som ledde mig bort från hur jag borde leva trots att jag for illa av det.

Jag frekventerade en skivbutik under de där åren då min tro transformerades. Mittemot låg en kyrka. På fasaden satt ett stort anslag: ”Var inte rädda.” Citatet tillskrevs Jesus själv. 

Det var som att kliva ut ur en källare och möta dagsljuset. 

”Jag skulle vilja ställa en ödmjuk fråga”, säger predikanten i Örebro. ”Har du inte ro i din själ, i dina tankar, i dina känslor. Kanske behöver du komma till Jesus. ’Ja men jag har Jesus.’ Jag menar komma till Jesus.” 

Det låter som konferenserna jag bevistade i slutet av 90-talet. Men det är hösten 2024. 

I mässhallen sitter 1 500 ungdomar och unga vuxna. Hur många av dem känner sig inte träffade av predikantens ord om att sakna ro i sin själ, sina tankar, sina känslor? 

Hur många av dem är inte rädda?

De själva såväl som alla som utsätts för deras intolerans har allt att vinna på att någon visar dem en väg ut i dagsljuset.