”Barnet i ambulansen blir svagare – men vi åker förbi den stängda avfarten till Sollefteå sjukhus”
Efter 7,5 mil på snöiga vägar ser vi avfarten till Sollefteå sjukhus. Men vi åker förbi – trots att barnet i ambulansen blir allt svagare. Vi har elva mil kvar till sjukhuset i Sundsvall och klumpen i magen växer. Denna framtidsdystopi kan bli verklighet när Sollefteå sjukhus stängs ner, skriver fd undersköterskan Åsa Nargell.
Om Sollefteå sjukhus stängs blir det långt till närmsta sjukhus för många.
Föreställ dig att det är vinter, två år fram i tiden. Snön har vräkt ner och det är svårt att se vägen i mörkret och snöyran. Vi börjar närma oss Sollefteå i vår ambulans efter en planerad transport till Örnsköldsviks sjukhus.
Det ska bli skönt med lite rast innan nästa planerade körning, denna gång till Sundsvall. Passets andra och sista uppdrag. Jag och kollegan Erik är snart framme vid stationen.
Akutlarm från Junsele
När vi parkerat larmar akuttelefonen. Kerstin på larmcentralen pratar fort men tydligt. ”Larm från Junsele. Barn tre år som blivit mycket slött och nästan inte går att väcka. Familj fem personer, alla har eller har haft magsjuka med diarré i ca en vecka…”
Erik har redan vänt bilen och styr mot Junsele och den aktuella adressen enligt koordinaterna han ser på skärmen.
Det är en sträcka på 7,5 mil norrut. Kerstin fortsätter: ”Barnet, en pojke, har kräkts och haft diarré sedan i förrgår och nästan inte fått i sig mat eller vätska sedan tidigt i morse. Mamman har försökt med sked. Ni är på väg hör jag, bra. Hur är det på vägen för er, inget vidare väder va? Kör fort men ta det väldigt försiktigt.”
Barnet dog på IVA
Det fortsätter snöa. Erik kör tyst och koncentrerat. Plogbilen har kört under dagen, men det driver snabbt igen och vägen är spårig och svår att urskilja på grund av yrsnön. Ingen trafik som tur är, hoppas det inte kommer en timmerbil.
Jag har en klump i magen, magsjuka, litet barn. Vet hur fort det kan gå. Jag tänker på när jag var nyexaminerad och jobbade på IVA på Huddinge sjukhus. En tvååring med kraftig magsjuka, hade tappat medvetandet i bilen, föräldrarna hade själva kört fem mil med sitt barn.
De trodde inte att de behövde ambulans. De kom för sent till sjukhuset, barnet dog på IVA. Jag försöker att inte tänka på föräldrarnas förtvivlan där de satt med sitt döda barn i det dunkla rummet. Nu gäller det att göra ett bra jobb.
Framme, rätt adress. Mamman bär barnet i en liten bomullsfilt. Barnet ligger slapp i hennes famn. Ut i snöyran, in i ambulansen, spänner fast barnet på båren, visar var mamma kan sitta. Nu kör vi. Barnet är nästan medvetslöst. Erik kör. Jag undersöker barnet.
Åsa Nargell.
Tar fram ordinerat dropp och nålar. Måste få en infart. Jag försöker sticka en gång, liten arm, hittar inget kärl, pratar lugnande med barnet och mamman, barnet gnyr lite men reagerar mycket lite på sticken, försöker igen på andra lilla armen, hittar inget kärl, pratar lugnande med barnet och mamman, känner svetten komma på ryggen. Barnet gnyr lite.
Framför plogbilen är det oplogat
Bilen slirar och kränger, ingen plogbil ännu. Nu, där sitter den, nålen, kopplar droppet. Andas ut. Barnet andas snabbt. Mamman sitter så nära sitt barn hon kan och pratar tyst med barnet. Jag ser att hon kämpar med paniken. Droppet går fint. Det var längesedan vägen från Junsele känts så lång.
Det är omöjligt att köra om. Måste vänta tills plogbilen kan köra in någonstans och släppa förbi oss. Tänker att framför plogbilen är det oplogat. Det kanske inte går fortare ändå, även om vi kan köra om? Måste köra, måste ta barnet säkert till Sundsvall, måste.
Tio mil kvar till Sundsvall
Det snöar fortfarande. Vi närmar oss Sollefteå. Där är avtagsvägen mot Sollefteå sjukhus. Vi kör förbi den. Ingen i bilen säger det alla tänker. I stället har vi över elva mil kvar till Sundsvall. Det snöar, det är mörkt.
Mamman gråter stilla. Barnet är stilla, men andas i sin mask. Droppet går. Hoppas nålen håller tänker jag. Pratar lugnande med barnet och mamman. Tio mil kvar till Sundsvall.