Är det lobbyister som utser Centerpartiets partiledare?

När Centerpartiets partiledarprocess nu går in i slutfasen kan det vara värt att sätta den i en historisk kontext.

Efter Caremaskandalen och skolkoncernen John Bauers kollaps i början av tiotalet cementerades väljarkårens ogillande av vinster i välfärden till ungefär 70%. Så har det sett ut sedan dess. Man behövde alltså runda väljarkåren genom att omforma själva partierna.

Det var, som skolkoncernägaren Hans Bergström skriver i ett mejl till Sverigedemokraternas Linus Bylund, ”dags att välta båten.”

Vill bevara vinster i välfärden

Tidöstyret är på många sätt en produkt av äktenskapet mellan sverigedemokrater och liberaler, med det uppenbara syftet att bevara vinster i välfärden. Flertalet möten hölls med Sverigedemokraterna under 10-talet utifrån den enkla ekvationen att Sverigedemokraterna kanske ogillade välfärdsvinsterna men inte alls lika mycket som de avskyr invandrare.

Näringslivets representanter å sin sida ogillade verkligen vinstbegränsningar men brydde sig däremot inte nämnvärt om invandrares väl och ve. Här fanns alltså ett möjligt utbyte. 

Men för att cementera samarbetet behövde man också påverka de forna Allianspartierna till att acceptera SD. En nästan lika krävande process.

Lobbysfären Kreab

I min bok ”Bananrepubliken Sverige” visar jag flertalet exempel på hur denna påverkansoperation såg ut. Allt från ett ouphörligt tjat på ledarplats i Dagens Industri, till rena lobbyaktioner. 

Ett av de större avslöjanden jag tar upp var när SvD kunde rapportera hur Liberalerna radiostyrdes av en lobbyfirma kallad Nordic Public Affairs. Grundaren var Lars Leijonborgs tidigare partisekreterare som också introducerat språktester och den så kallade ”batongliberalismen” i partiet. 

Han fick gå i samband med en dataintrångsskandal strax före valet 2006. Mycket kort därefter hamnade han i lobbysfären på byrån Kreab.

Partitopp ja – medlemmar nej till SD-samarbete

Analysen var enkel. Liberalernas partitopp ville gå högerut, till en koalition med Sverigedemokraterna. Partiets medlemmar ville däremot absolut inte närma sig SD. Så ej heller, vad det verkar, Jan Björklund. När partiledaren avgick bedrevs därför massivt kampanjande för att sätta byråägarens tidigare protegé Nyamko Sabuni på tronen. Väl där påbörjades resan mot det avtal vi kallar Tidö. 

Vinsterna i välfärden var, om så för en tid, säkrade.

I dag är byrågrundaren statssekreterare hos Ulf Kristersson och har bytt parti till Moderaterna. 

Nuvarande vd:n är Markus Uvell, känd för sina sprit och kött-middagar på restaurang Djuret med Sverigedemokraternas Linus Bylund då han var chef för just pa-byrån Kreab. En firma vars ägare också äger friskolekoncernen Kunskapsskolan. 

För några dagar sedan författade han en rasande utskällning mot min bok på tankesmedjan Timbros sajt Smedjan. Näringslivets tankesmedja kallade det hela för ”recension”. 

Jag börjar nu förstå varför denna text alls finns.

Som min kollega här på Arbetet, Daniel Swedin, tidigare skrivit så pekar mycket på att den tidigare centerpartistiske partiledaren Muharrem Demiroks kardinalssynd var att han öppnade upp för att närma sig Socialdemokraterna i synen på vinster i välfärden. Han har också velat vända bort från den nyliberala återvändsgränd partiet begett sig in på.

Det talas om en smutsig maktkamp inom partiet.

Även här finns en gräsrotsrörelse på landsbygden som inte känner igen sig i den näringslivsinriktade Stockholmscentern. 

Utmanaren ur den stenhårt marknadsliberala falangen Elisabeth Thand Ringqvist var tidigare vd för intresseorganisationen Företagarna. I den rollen hade hon under 10-talet flera möten med SD-toppen Oscar Sjöstedt för att få partiet att närma sig näringslivet. Expressen har pekat ut henne som den drivande kraften i att få Demirok avsatt.

Nu pekas hon av källor inifrån partiet ut som ny C-ledare.

Ännu en strid om välfärdsföretagen, ännu en kamp om frågan huruvida man ska närma sig Sverigedemokraterna. Känns det igen?

Valberedning och lobbyfirma

Döm om min förvåning när jag gick in och tittade på de som arbetar med att ta fram en ny partiledarkandidat och upptäcker att valberedningens ordförande, mångårige riksdagsledamoten Anders Åkesson, kombinerar sitt uppdrag med att vara konsult för just byrån Nordic Public Affairs.

Det kan så klart bara vara ett sammanträffande att kalmariten Åkesson, riksdagsledamot till 2022, råkar kombinera rollen som valberedningens ordförande med arbete för en lobbyfirma som har en historia av att agera kungamakare, påverka och dra avhoppade Allianspartier högerut, mot ett SD-samarbete – för att säkra en fortsatt plundring av välfärden. Oavsett vad partiernas medlemmar och väljare egentligen vill.

Ett av problemen med hur svensk lobbyism fungerar är att vi helt enkelt inte vet. Bristande transparens och hemliga uppdragsgivare är en stor del av problemet.

Men det här ser onekligen inte helt bra ut. Och Centerpartiet borde ha betydligt bättre omdöme än så här.