Lotta Edholm och Johan Pehrson har svikit skolan – gång på gång

Åren går men friskoleeländet består.

I snart femton år har lärare, elever, fack, föräldrar och kommunpolitiker varnat för vad vinstjakt, bristande insyn, överetablering i välmående områden och en skenande skolsegregation gör med skolan, utbildningen – och synen på kunskap.

När regeringens utredare Joakim Stymne i går presenterade sitt delbetänkande Skärpta villkor för friskolesektorn var det som om tiden stått still.

– Detta är del i en helrenovering av friskolesystemet, tyckte skolminister Lotta Edholm (L).

Utredningen föreslår att det från juli 2027 ska bli svårare att ta ut vinst, att varje friskola ska redovisa sin ekonomi separat och att skolpengen ska “låsas” till den skola där eleven går. Nya skolor ska inte få dela ut vinst på fem år, och staten ska kunna införa sanktionsavgifter om reglerna bryts.

Förslaget om ett femårigt vinstförbud för nya skolor kommer i praktiken fungera som ett skydd för de redan etablerade skoljättarna. Staten har inte längre ambitionen att reglera marknaden. Man vill värna en nuvarande maktbalans.

Tio år sedan Reepalu

Åtgärder som debatterades redan för över ett decennium sedan presenteras nu som om de vore nya – och som om de på allvar skulle göra någon större skillnad.

Det skulle de inte.

Helt enkelt därför att marknaden har förändrats dramatiskt sedan LO:s kongressbeslut från 2012 om non-profit i välfärden och Ilmar Reepalus utredning från 2016 om återinvesteringskrav i skolan.

Det som då kunde beskrivas som ett politiskt experiment har vuxit till en parasitär maktapparat. Ett kotteri av aktiebolag, lobbyister, politiker och kapitalägare har effektivt slagit tillbaka varje försök till reform.

Ingen systemförändring

Det här är det välfärdsindustriella komplexet – ett system där privata intressen ympats in i välfärdsstatens själva nervsystem. Skolkoncerner gör miljardvinster, politiker skyddar deras affärsmodeller och den offentliga byråkratin har blivit beroende av marknaden för att leverera grundläggande samhällsservice.

Det vi fått är varken offentlig välfärd eller privat företagande utan något farligare: en marknadsstyrd skenoffentlighet där vinstjakten styr, där det gemensamma försvagas och där staten tvingas rätta sig efter koncernernas villkor.

Det är möjligt att några av förslagen i Stymnes utredning kan bidra till bättre insyn – kanske även till minskad spekulation i marginalen.

Men någon systemförändring är det inte. Förslaget om ett femårigt vinstförbud för nya skolor kommer i praktiken fungera som ett skydd för de redan etablerade skoljättarna. Staten har inte längre ambitionen att reglera marknaden. Man vill värna de nuvarande härskarna Academedia, IES, Thoréngruppen, Atvexa, Kunskapsskolan, Jensen, Watma…

Och att en statlig utredning föreslår en byråkratisk jätteapparat för att hålla systemet någorlunda i schack är ett enormt varningstecken.

Den politiska viljan saknas

Det borde vara självklart att skattepengar ska gå till elever – inte till vinster, koncernbidrag eller spekulativa expansionsplaner. Men i stället för att dra i nödbromsen bygger staten nu fler kontrollstationer längs samma spår.

Stymnes förslag är ett försök att förvalta det som borde avvecklas. En reglerad marknad är fortfarande en marknad. Och så länge skolan styrs av vinstintressen kommer jämlikhet, likvärdighet och kunskap alltid i andra hand.

Men alla politiska stridsfrågor – vinsterna, skolvalet, köerna och skolpengen – ligger begravda i utredningar eller har skjutits på framtiden. För skolan är den här mandatperioden förlorad. Liksom den förra. Och den dessförinnan.

Den politiska viljan saknas. Förmågan likaså. Koncernerna vet det – och agerar därefter.

Magdalena Andersson måste lova

Inför valet 2026 måste Magdalena Andersson ge ett löfte till väljarna: Att om hon blir statsminister, tillträder hon med en konkret plan för att avskaffa skolmarknaden. Inte reglera den. Inte mildra dess effekter. Utan fasa ut den – en gång för alla.

Efter valet måste politikerna göra det som borde ha gjorts för länge sedan.

Inga fler kompromisser.

Inga fler eftergifter.

Inga fler förlorade decennier.