Jag ler överseende åt beskrivningen av Ulf Kristersson som dyrkad superstjärna i Bananrepubliken Sverige

Blir inte det här för kladdigt? undrade jag när förfrågan kom om att recensera en bok från en författare jag känner och betraktar som en vän.

Frågan har inte heller lagt sig under läsningens gång när andra vänner och bekanta fladdrat förbi från min bakgrund i MUF och anställning på tankesmedjan Timbro.

Min nuvarande chef på SvD:s ledarredaktion Tove Lifvendahl är också omnämnd, främst för diverse kotterier inom Moderaterna.

Kanske är det ändå en illustration av bokens ämne. Kulturredaktören Johannes Klenells ”Bananrepubliken Sverige: Hur politiker, välfärdskapitalister och pr-byråkrater utarmar demokratin” (Natur & Kultur) handlar om hur politik, påverkan på politiken och affärssektorer starkt beroende av politik har flutit ihop på ett osunt sätt, där vänskaper också blivit business och avgörande för politiska karriärvägar.

På bara något decennium har det blivit en normalitet att politiker, politiskt anställda och statliga tjänstemän går vidare till lukrativa tjänster inom politisk påverkan.

Det är en växande verksamhet som ofta cirklar kring de områden där det offentliga leker marknad – som den statligt reglerade, finansierade, kontrollerade och i många fall också offentligt utförda skolan. 

Den har nämligen också blivit en global miljardindustri, ofta utan att leverera de innovationer och påtagliga förbättringar som är vanliga på konsumentstyrda marknader.

Skräckexempel som Thoréngruppen

Som boken visar med skräckexempel som Thorengruppen har det tvärtom gått att plocka betydande värden ur offentliga verksamheter genom snabb expansion, fusk med leveransen och ständiga vidareförsäljningar i den sorts lånefinansierade pyramidspel som lågräntepolitiken efter finanskrisen uppmuntrat till. 

Garanten som gjort den här sortens affärer närmast riskfria är dina och mina skattepengar.

Och de som bedrivit affärerna är i påfallande hög utsträckning samma personer som tidigare i sin karriär – i egenskap av politiker, politiskt engagerade eller tjänstemän – öppnat dörrarna för dem. Johannes Klenell ger i boken namn och exempel, från vänster till höger.

Det blir ofrånkomligen en uppräkning. Men den flyhänta beskrivningen av persongalleriet och deras meriter påminner stundtals om närmast Strindbergska scener ur Röda rummet.

Fast hade Bananrepubliken varit fiktion hade man nog tyckt att mycket var överdrivet.

Pajig beskrivning av nätverk

Det blir förvisso, som så ofta, pajigt när nätverk ska beskrivas av en utomstående.

Jag ler överseende åt hur alla som typ velat höja något skatteavdrag utmålas som ”extrema nyliberaler” och hur en grupp moderataktiva jag känner väl tydligen ”dyrkade Ulf Kristersson som en superstjärna”.

Jag saknar ett försök att värdera skol- och välfärdssektorns positiva bidrag, som ändå får elever, vårdsökande och anställda att värdera och söka sig till de privata alternativen.

Och tvärtemot intrycket man får av boken har de allra flesta som gått en utbildning hos tankesmedjan Timbro intresserat sig för böcker av tänkare som FA Hayek och Milton Friedman och fördjupat sig i politiska ideologier – inte drillats i att bli ”edgelords” på nätet eller försvarare av 90-talets skolreformer.

Flera bekanta i boken

Bananrepubliken är likafullt angelägen läsning.

Boken är ingen bannbulla, Klenell har träffat och pratat med flera personer han skriver om och han förstår lockelsen i den rasande bekväma tillvaro den här sammanväxta sektorn erbjuder.

Fler politiskt aktiva läsare än undertecknad lär hitta vänner och bekanta, parti- och arbetskamrater.

Och det är just omfattningen på sammanväxten mellan stat och kapital, särskilt kring den offentliga verksamhetens hybridformer, som jag ser som huvudproblemet.

Jag har inga principiella invändningar mot att företags vill påverka politiken. Inte heller mot att företag i vissa branscher får staten som kund och tjänar pengar på det.

Även om det ofta fungerar ineffektivt när staten handlar saker kan det vara det minst dåliga, och är i vissa delar oundvikligt.

Politisk påverkan karriärväg

Men politisk påverkan har på kort tid blivit den absolut vanligaste politiska karriärvägen och fått en dominerande ställning i såväl partierna som den offentliga administrationen. 

Liksom den tidigare korporativa sammanväxten mellan stat och kapital, medför också denna utveckling ett alltför stort inflytande för starka särintressen. Man behöver definitivt inte vara vänster för att se detta som ett problem.

Bananrepubliken Sverige är skriven av Arbetets kulturredaktör Johannes Klenell, därför gästrecenseras den av Mattias Svensson på Svenska Dagbladets ledarsida.