”Ingen kan bygga välfärd på ett lapptäcke av avregleringar”

Tony Johansson rapports ”Invandring viktig för ökad tillväxt” och andra förespråkare för invandringens ekonomiska vinster talar gärna om BNP-tillväxt och arbetskraftsbehov. De hävdar att migration är nödvändig för att stärka ekonomin och finansiera välfärden.

Men vad de undviker att nämna är att denna politik drivs i ett Sverige där nästan alla andra samhällsfunktioner är avreglerade och liberaliserade.

Ojämlikhet och marknadsexperiment

Hur ska en så kallad ekonomisk vinst från migration kunna realiseras när arbetsmarknaden är Europas mest flexibla, bostadsmarknaden är en spekulationslek och välfärden privatiserad och marknadsstyrd för att vara så ojämlik som möjligt?

Svensk arbetsmarknad har blivit en av de mest avreglerade i Europa. Trygghetssystemen urholkas och allt fler kastas mellan tillfälliga anställningar, bemanningsföretag och gig-ekonomi. Samtidigt har bostadsmarknaden blivit ett monopol.

Låginkomsttagare får knappt en hyresrätt och får det en så är hyran så hög så den blir en fattigdomsfälla. Ännu mindre är chansen att äga sitt hem. Lägg därtill en skola, sjukvård och omsorg där privata intressen styr vinstmaximering snarare än samhällsnytta.

Att i detta läge hävda att vi ska fortsätta med en migrationspolitik byggd på genomliberala principer är inget annat än ekonomisk och social katastrofpolitik.

Timbro och Almega gnuggar händer

Min egen kommun Borlänge är Sveriges mest segregerade stad. Det är svårt att hänvisa till makroekonomi och stigande BNP-siffror här – pengarna kommer inte riktigt tillbaka hit.

Resultatet av liberal migrationspolitik och avregleringar ser vi tydligt: segregationen växer och arbetslösheten koncentreras till utsatta områden och välfärden brister just där den behövs som mest.

När kommuner med redan ansträngd ekonomi tvingas bära huvudansvaret för nyanlända och storstäderna tar hem vinsterna är det tydligt att systemet upplevs som riggat.

Känslan blir inte bättre när Katalys bjuder in till ett seminarium som får Timbro och Almegas företrädare att gnugga händerna av glädje över hur delar av arbetarrörelsen landar i samma politiska slutsats som dem.

Den som vill argumentera för fortsatt migration måste först svara på en enkel fråga: Hur ska vi bygga ett inkluderande samhälle med en politik där allt annat är designat för otrygghet och ojämlikhet?

Ett svek mot dem som drabbas

Man kan också fundera på om organiseringen hos rörelsen ökar och att arbetarklassen stärks av denna utveckling? Tjugo års statistik över medlemsraset i stora delar av arbetarrörelsen borde förskräcka.

Arbetarrörelsen måste bestämma sig. Är vi en rörelse för vanliga löntagare eller en transporttjänst åt marknadens behov av billig arbetskraft?

Att fortsätta försvara en migrationspolitik som fullständigt krockar med en avreglerad arbetsmarknad och ett sönderprivatiserat samhälle är inget annat än politiskt självbedrägeri. Det är inte bara oansvarigt – det är ett svek mot medborgare som drabbas hårdast av den här politiken.

Vi ska inte administrera sönderfallet – vi ska vara alternativet som vänder det.