Fem år efter pandemin lämnas äldre fortfarande att dö ensamma
Personal i tårar – har vi inte fått nog av kaoset i äldrevården?
På många håll har hemtjänstpersonal inte tillräcklig tid hos sjuka äldre. (Genrebild)
I Ängelholm får hälften av alla som har hemtjänst hjälp av fler än 20 personer under en tvåveckorsperiod.
Läs det igen: fler än 20 personer på 14 dagar – för hälften.
För en person med hemtjänst kan det innebära totala främlingar i hemmet flera dagar i veckan.
Personalen gråter av oro
Stressigt, opersonligt och otryggt – men också farligt. Antalet kontakter är en konstaterad riskfaktor för äldre som är känsliga för smittor.
Det är de anställda som är mest oroade – de som varje dag ser eländet på nära håll. När två undersköterskor intervjuas av Arbetet gråter de över de äldres situation.
De berättar hur de pusslar för att göra det bästa av en ohållbar situation – om hur de inte hinner göra det som krävs. De oroar sig för vad som skulle hända med de äldre vid en ny pandemi, men också vid perioder då magsjuka sprids.
Under pandemin gick det – men nu är allt tillbaka till det gamla vanliga, konstaterar de sorgset.
Tillbaka på ruta ett
Det stämmer. Under coronapandemin lyfte både anställda, ansvariga och Coronakommissionen fram riskfaktorer. En tydlig brist var personalomsättningen och det höga antalet kontakter som äldre tvingades till.
Då tvingades arbetsgivarna agera snabbt: begränsa kontakterna, se över bemanningen och minska osäkra anställningar. Timanställningar, visstidsanställningar och bristfälliga scheman skulle begränsas.
I dag är vi tillbaka på ruta ett. Arbetets kartläggning visar att problemet inte bara kvarstår – det har förvärrats i mer än hälften av Sveriges kommuner.
Skräckexemplet Forenede Care
Samhället tvingades under pandemin också fundera kring vårdetik. Vad är ett värdigt avslut? De flesta var överens: det var ett stort misslyckande att människor dog ensamma, utan personal eller anhöriga.
Ändå larmar personal på Forenede Care om att äldre dör ensamma på boendet. Det är inte första larmet därifrån. Vi har tidigare rapporterat om äldre som rasat i vikt, drabbats av liggsår och hur slimmad bemanning påverkat vården negativt – både för personalen och de äldre.
Förtroendevalda har reagerat – och anklagats för trakasserier. Även Kommunals ordförande Malin Ragnegård har kommenterat den ohållbara situationen.
Larmen fortsätter alltså fem år efter pandemin – utan att något väsentligt förändrats.
Problemen som väckte starka reaktioner då – de pågår nu.
Personalen får inget gehör
Personalen kämpar på. De försöker hjälpa varandra, ta hand om de äldre och prata med medier. De sliter ut sina kroppar och sin psykiska hälsa för att de verkligen bryr sig – om de äldre, om arbetet, om kollegorna.
Men de får inget gehör – trots att det är tydligt att allt hänger ihop.
Delvis beror det på pressade kommunbudgetar. Effektiviseringskrav vilar tungt på lokalpolitiker som tvingas hantera en inflationskris utan stöd att tala om från regeringens håll.
Men det beror också på att vi har en modell där all äldrevård ska upphandlas. Lagen om offentlig upphandling, tillsammans med en marknad där privata aktörer vill göra vinst, påverkar hela sektorn. Kommunerna tvingas konkurrera med aktiebolag.
Resultatet ser vi inte bara i Ängelholm – utan i en majoritet av Sveriges kommuner.
Forenede Care sticker ut med de värsta exemplen – men problemet är inte enskilda aktörer, utan ett system där oseriösa bolag tillåts fortsätta utan konsekvenser. I dag saknas tydliga verktyg för att stänga dem ute.
Kontroll och offentliga resurser
Den högst ansvariga i Ängelholms kommun konstaterar att de två undersköterskorna har rätt. Samtidigt vågar undersköterskorna inte träda fram med namn och bild – av rädsla för repressalier.
Ursäkterna kommer att rullas fram: det är svårt att lägga scheman, utmanande att hantera en åldrande befolkning och svårt att behålla personal.
Allt detta är sant. Men det är också sant att man får den äldrevård man beställer. Med dagens system – där vinstdrivna bolag sätter priset – blir det så här.
Och just nu ser svensk äldrevård ut så här: personalen gråter och äldre dör ensamma. Tycker man att det är fel, måste man arbeta för en annan ordning.
Efter coronapandemin har vi facit: en bättre ordning kräver kontroll och offentliga resurser. Allt annat är att acceptera nuläget – och det är inget mindre än en katastrof för våra äldre.