Kent visar att snällhet blivit politiskt

Hur åldras man egentligen som indierockman?

Tanken slår mig, naturligtvis, när jag tillsammans med 40 000 andra ser Kent under en av sex återföreningskvällar i Johanneshov.

Genom att spela gamla hits och dränka dem i starkt motljus, videokonst och mullrande basgångar är väl det korrekta svaret.

Men när jag står där och Max 500 går över i Förlåtelsen tänker jag att de här sex konserterna inte bara om att ett band spelar sina gamla låtar. Det handlar om hur man hanterar sin självbild.

Jag var aldrig en särskilt entusiastisk Kent-lyssnare på 90- och 00-talen men på ett estetiskt plan förstod jag redan då att jag borde vara det.

Hånfull överlägsenhet

I Svenska Dagbladet skriver Maggie Strömberg väl om precis detta: att Kent såg sig som avantgardet i korståget mot svennebanans apati, dumhet och dåliga smak.

Kent var verkligen inte ensamma om det i sin samtid. I indierocken – både bland band och fans – fanns det alltid en underström av förakt riktad mot dem som inte fattade, mot dem som tilltalades av det breda, det folkliga, det svängiga, det glada.

Då var indie elit – och hånfull överlägsenhet ett honnörsord.

Det där hör ju ungdomen och det subkulturella till men det är lätt att glömma hur djupt det sitter om man någon gång uppfattat att ens musiksmak gör en lite smartare, lite känsligare, lite mer på riktigt än alla andra.

Hur stark övertygelsen är att det man definierat som god smak också är god karaktär. Att kall distans till sina medmänniskor är intelligens.

Och det är därför det är så intressant att se hur vissa män, som en gång levde på den hållningen, i dag desperat försöker upprätthålla den.

Från Allen till Gaga

Jag tänker på det när jag läser att Carl Reinholdtzon Belfrage i Nöjesguiden tycker att Kents comeback är woke. Varför? På scen byter Jocke Berg ut namnet Woody Allen mot Lady Gaga i en textrad.

För 20 år sedan skrev samma skribent sippa betraktelser i samma publikation om att Morrissey var bra och Beyoncé dålig. Och skojigheter som denna:

”Det finns en tacksamhet och glädje i Glasvegas-fansens ögon som jag bara sett i ansikten hos barn i u-länder då de hittar en färgglad plastbit”.

Så både provocerade och signalerade man tillhörighet då. Nuförtiden gör man det genom att vara arg på woke.

Så ser den ut, indieelitismens groteska tvilling: trots som identitet. Kanske hade Kent kunnat hamna där också. Som redan nämnde Morrissey. Eller Johnny Rotten.

Men mot slutet av Kents karriär hände ju något med bandet. I låtar som 999, Egoist och Vi är inte längre där mjuknade tonläget. Cynismen byts ut mot ett slags senkommen ömhet.

sjunger Jocke Berg i 999 och i Egoist deklarerar han följande:

Det är ett försök att hitta en ny ton – bortom hånfull överlägsenhet, krasshet och positionering.

I en tid när allt fler män söker tröst i högerextremismens självömkan och machoideal – där varje upplevd förlust av privilegium vrids till hat mot det det inkluderande, det ömsinta – valde Kent en annan väg.

Och på 3 Arena noterar jag att Jocke Berg gör en textkorrigering som är viktigare än den Carl Reinholdtzon Belfrage retar sig på.

I Förlåtelsen sjunger han:

På studioinspelningen formuleras det som frågor: Finns det någon mening? Finns det någon väg? Finns det ett hem?

Nu tror Kent det. Det är ju en rent existentiell positionsförflyttning: från alienation till ansvar, från självförakt till ömhet.

Och det är då jag inser det. Att själva snällheten har blivit politisk. Inte i någon partipolitisk mening, utan i sin sociala betydelse.

Hur åldrars man som indierockman?

Forskning från psykologi, sociologi och folkhälsa är överens: vänlighet är inte en svaghet – det är ett sammanhållande kitt. Den är inte motsatsen till styrka, utan till likgiltighet.

Psykologer som Barbara Fredrickson har visat hur vänliga handlingar skapar psykologisk motståndskraft och bygger empati. Socialpsykologer som Lyubomirsky och Layous visar att vänlighet inte bara gör andra lyckligare – den gör också den vänlige mer tillfreds med sitt liv.

Men viktigast i det här sammanhanget är kanske den amerikanske statsvetaren Robert Putnam. När han i Den ensamma bowlaren skrev om det amerikanska samhällets upplösning, var hans centrala poäng att det sociala kapitalet – tillit, ömsesidighet, mellanmänsklig hänsyn – är avgörande för att demokratier ska fungera.

När Kent rör sig från ”ta ingen skit” till ”var lite snällare än du måste vara” händer något. De går från att vara estetiska oppositionella till att bli moraliska, tja, socialdemokrater.

Att Kent valde att mjukna är ett uttryck för vilken sorts människor vi behöver bli om vi vill leva tillsammans.

Så hur åldras man egentligen som indierockman?

Man kan hålla fast vid sin känsla av utvaldhet, låta grimaserna stelna och föraktet pysa ut som ett gift.

Eller så accepterar man, sent omsider, att man aldrig var bättre än dom andra.