Jens Stoltenberg visar att det finns alternativ till Sveriges korruption

Med sju månader kvar till det norska valet ombildade statsminister Jonas Gahr Støre sin regering. Ut med Senterpartiet och plötsligt har Norge fått sin första socialdemokratiska enpartiregering på flera decennier.

Väljarna tycks nöjda med detta. I en ny mätning uppger 28,7 procent av norrmännen att de skulle rösta på Arbeiderpartiet om det var val i dag. Det är en ökning med 8,5 procentenheter på en månad.

En uppenbar förklaring till uppsvinget är att Støre har utsett den tidigare statsministern Jens Stoltenberg, fram till nyligen Natos generalsekreterare, till finansminister.

Tyglar demokratin

– Regeringen får in en politisk superstjärna som också har hyllats som ett geni av oppositionen i rollen som generalsekreterare. Jag tror att detta verkligen kan stärka regeringen och ge dem trovärdighet och kraft, säger valforskaren Johannes Bergh vid Institutt for samfunnsforskning till norska TV2.

Stoltenbergs resa tillbaka till politiken är intressant. Inte minst för att hans företrädare på posten som Nato-chef, Danmarks förre statsminister Anders Fogh Rasmussen, livnär sig på att sälja sina råd till multinationella företag genom sitt egna företag, Rasmussen Global Consulting.

Och det är ju den vägen vi vant oss vid att våra folkvalda tar när tiden som förtroendevalda är över. Efter att ha omvandlat folkets vilja till politik, lagar och reformer, tar de uppdrag i public affairs-branschen för att kampanja mot reformer, skriva om lagstiftning, omöjliggöra politik, eller se till att ett företag gör bra affärer.

Alldeles nyss lanserade skribenten Mats Engström sin bok Skuggspel. Här visar han hur lobbyismen och svängdörrarna mellan näringsliv och politik allt mer har kommit att bli den ordning som tyglar demokratin.

Dörröppnare

Det är skräckläsning om ett hemlighetsmakeri som ändrar förutsättningarna för skolpolitiken, energipolitiken och klimat- och miljöpolitik. Och det gäller både nationellt och i EU-politiken.

Påverkansindustrin säljer löften om politisk påverkan och direktvägar till lagstiftarna genom att ha horder av ex-politiker, ex-statssekreterare och ex-ministrar i sina stall. Och de gör det bra, kan man misstänka. Institutet för framtidsstudier, IFFS, har pekat på att lobbyisterna utövar “otillbörlig påverkan” på politiska beslut.

I Sverige är Göran Persson ordförande för Lumo Advices rådgivande organ. Stefan Löfven är ”industriell rådgivare” kopplad till Rud Pedersen. Där finns också Anders Borg och Eva Nordmark. På Kreab är Carl Bildt vice ordförande, och i korridorerna kan han stöta på både Gunnar Hökmark och Sven-Erik Österberg.

De tidigare politikerhöjdarnas huvudsakliga värde är som dörröppnare mellan politik och näringsliv. De vet i vems öra man ska viska och vems hand man ska skaka. Och de vill göra det utan insyn.

Regeringen gör ingenting

I Skuggspel påminner Mats Engström om att OECD och Europarådet uppmanar till öppenhet om lobbning. Flera EU-länder har nyligen skärpt sin lagstiftning på området. Transparency International – som nyligen varnade för hur korruptionen i Sverige blir allt värre – vill se gemensamma och obligatoriska öppenhetsregler i hela EU.

Men vad gör regeringen? Just ingenting. Och Socialdemokraterna driver inte heller frågorna med någon särskild intensitet. Mats Engström presenterar en förklaring till varför:

”För ledande politiker handlar det också om att minska riskerna för motstånd inför framtida karriärsteg, inte minst för den som någonstans härbärgerar en tanke om att kunna bli partiledare så småningom. Nästan alla partier är numera så inflätade med personer i public affairs-branschen att hårda krav kan slå tillbaka mot den egna politiska karriären.”

Ur det perspektivet blir Jens Stoltenbergs comeback särskilt viktig.

Bryter med ideal

“I en tid där egoismen har fått härja fritt bryter han med ett modernt ideal: att maximera sig själv och sin egen potential och att kapitalisera på sin position. Att utnyttja sin enorma marknadspotential i en värld där det knappt finns några andra måttstockar än pengar. Han valde bort det”, skriver norska Dagsavisens chefredaktör Lars West Johnsen i en kommentar.

I väntan på att politiken repar mod för att slå ner de hemliga påverkanskampanjerna kan det vara värt att tänka på.

Det finns en väg där en respektabel politisk karriär inte slutar i påverkansindustrin. Man behöver inte sälja sitt kontaktnät. Man behöver inte sätta sitt förtroende på pant. Man behöver inte ersätta väljarnas respekt med stålar från hemliga uppdragsgivare. Det går att låta samhällsengagemanget fortsätta, makten kan användas för något annat än personlig utkomst och man kan åtnjuta väljarnas respekt.

Den insikten kan rädda både partiväsendet och demokratin.