Att örfila upp skolbarn med autism gör dem inte lydiga

Liberalernas senaste utspel om hårdare tag i skolan har skapat debatt.

Regeringsutredningen ”Bättre förutsättningar för trygghet och studiero i skolan” innehåller nämligen både striktare regler för hemanmärkning, förbud mot föräldrars närvaro i skolan och en mycket skarp konsekvenstrappa där skolbarn ska bestraffas allt hårdare för varje gång de gör något dumt.

Det ska också bli lättare att sparka ut elever från all undervisning.

Många hyllar utredningen. De ser den som en bekräftelse på att ”äntligen få fokusera på de skötsamma”.

Föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar ser tvärtom utredningen som en hotande katastrof.

Struntar i NPF-föräldrarna

Hanna Garberg, huvudskyddsombud hos Sveriges Lärare Stockholm, beskriver striden som en kamp mellan å ena sidan ”bälta och örfila upp”-debattörer. Och på andra sidan står oroliga föräldrar till barn med autism och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) som är oroliga för att deras barn ska fara illa.

Det är en bra lägesbeskrivning.

Och det är uppenbart att ”örfila upp”-linjen har segrat.

NPF-föräldrarnas invändningar har så gott som helt negligerats, så visst är föräldrarnas oro befogad.

Autism är nämligen ingen påhittad diagnos som vår utsorterande högerregering gärna vill få det till.

Det är en reell neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

Den finns i alla samhällsskikt och i alla intelligensvariationer. Hur personer med autism klarar sig beror på hur väl förskola, utbildningssystem, övrig omvärld och de själva kan kompensera för diagnosen. Och ja, ofta förstår föräldrar redan vid mycket låg ålder att ett NPF-barn har speciella svårigheter.

Viktigt med anpassningar

Vid mild autism klarar sig många bra utan någon större anpassning.

Vid svår autism krävs långtgående anpassning.

Och allting däremellan förekommer på våra skolor.

I boken Välkommen till Autismland. Leva med en annorlunda hjärna beskriver specialistläkaren Sophie Bergmann sin egen autism.

Hon beskriver sig själv som ansvarsfull och noggrann men också som långsam och stresskänslig. Hon betonar vikten av anpassningar, något som hon fortfarande vid 52 års ålder ständigt behöver skapa runt sig för att kunna jobba som läkare.

Liknande erfarenheter beskrivs i boken Autistens överlevnadsguide till skolan. Den är skriven av Alexander Skytte som har diagnoserna autism och adhd och som i dag själv är lärare, och Jiang Millington, mamma till två NPF-barn.

Det är handfasta tips till skolbarn med autism om hur de ska tänka och vad de ska göra för att klara sig igenom en dag i skolan.

En värld av sönderslitna elever

Och in från sidan i denna känsliga debatt kommer nu Johan Pehrson med sin ”tig unge annars får du stryk!-filosofi.

En gång i tiden, innan politiker började kräva hårdare straff redan för barn i förskolan, fanns specialskolor och specialklasser.

I dag är så gott som alla specialskolor och specialklasser nedlagda.

NPF-barnen, var det meningen, skulle i stället gå i vanliga klasser i vanliga skolor. De extra resurser som krävs skulle sättas in individuellt direkt i klassrummet.
Vilket inte har skett.

Och vi har fått hemmasittare och barn vars sociala liv rasade samman.

Vi har skapat en värld av sönderslitna elever och en värld av söndertrasade föräldrar.

Ta av dig kepsen!

För ett år sedan gav Förbundet Attention ut skriften Kraschar jag så kraschar allt, en enkätundersökning bland 4 600 anhöriga till personer med NPF.

Studien visar att varannan anhörig lider av utmattningssyndrom. Åtta av tio lider av en mycket stark stress.

90 procent av de anhöriga anser att deras egen insats är avgörande för att den närstående ska få rätt stöd och rätt hjälp.

En skrämmande stor andel beskriver att de haft egna självmordstankar.

Attention har också sett att sjukskrivningarna bland anhöriga har ökat under senare år i takt med att anpassningen av skolgången för deras barn har minskat.

Och i detta läge kommer alltså Liberalerna, det parti som en gång i tiden var det humanistiska, och brölar ”sitt ner och ta av dig kepsen!”.

Finns skäl till oro

På fullaste allvar förespråkar de och vår högerregering att systemet med konsekvenstrappor – allt hårdare och hårdare straff för varje förseelse – ska spridas över landet.

Attentions skolrapport 2024 visade att över 50 procent av barnen med NPF som går sista året i högstadiet inte kommer att nå gymnasiebehörighet. Och överrepresentationen bland dem som har skolfrånvaro kopplad till sin funktionsnedsättning kommer naturligtvis inte att sjunka bara för att de får strängare och strängare straff.

De dryga 30 procent av föräldrarna till barn med NPF som gått ned i arbetstid för att möta sina barns svårigheter kommer inte att ha lättare att gå upp i arbetstid, om bara Johan Pehrson och hans liberaler får skälla ut deras söner och döttrar ordentligt.

Så visst finns det skäl, mycket starka skäl, till extrem oro hos föräldrar till barn med autism och liknande neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.
De särskilda klasserna måste tillbaka, de särskilda skolorna eller särskilda anpassningarna måste återuppstå.

Barnens misslyckande

Tyvärr har den svenska marknadsskolan skyndat på utvecklingen i fel riktning. 

En vinstdriven privatiserad skola kan öka ägarnas vinstuttag genom att dra ned på stödet till elever med autism och NPF och ha så många barn som möjligt på så få personal som möjligt.

För de privatiserade skolkoncernerna passar alltså högerregeringens nya utredning utmärkt.

Skulden för alla misslyckanden läggs ju på barnen själva.

Och på deras föräldrar.