Snaskig konstruktion i David Lagercrantz Post Mortem

I David Lagercrantz tredje bok i serien om Rekke och Vargas blir en ung, spansk kvinna med författardrömmar misshandlad till döds av någon som verkar vara nordeuropé.

Det aviseras tidigt att det till och med kan röra sig om en person i Stockholms litterära kretsar. 

Dessvärre är jag inte en bättre människa än att jag dras med i den snaskiga konstruktionen, klart man vill veta vem den sjuka jäveln är. 

Och det får man, för det sadistiska cold case-mordet på tjugoåriga Sandra Ramirez hamnar på Lagercrantz detektivduos bord.

Rekke och den hos honom numera inneboende Vargas har olika superförmågor: Han är världsklass på att scanna av människor, hon på att läsa FUP:ar, plus att hon är från orten. 

Klart skumt med ”inneboende”, kanske någon tänker. Relationen dem emellan har en viss laddning, men den som är ute efter romance med kvardröjande blickar, handleder som nuddas hänvisas endast till ett fåtal passager.

Snabbväxlar mellan miljöer

Lagercrantz snabbväxlar mellan två miljöer, Santander 1988 och Stockholm 2008, samt sju olika karaktärsperspektiv.

Samma nyckelhändelse på gatan kan berättas ur två olika synvinklar så ovetandes om varandra, att man vill ropa ”men för i helvete, Dag, titta åt andra hållet”. 

Endast läsaren har möjlighet att kapitel för kapitel samla alla pusselbitarna, förutom den sista som Lagercrantz lurigt nog gömt i tweedkavajfickan.

Hans Rekke är gammal pianist och tenderar att vilja briljera med sin kulturella beläsenhet. Om vi talar musik skulle jag vilja påstå att boken har två grundackord. Det ena är ödesmättat, sorgligt och våldsamt. 

Den novell som den mördade kvinnan skrev på handlar om en galgo, en spansk vinthundsras.

Efter jaktsäsongen kan en galgo som av jägaren inte anses fylla någon funktion misshandlas till döds på de mest groteska vis, i hopp om bättre jaktlycka nästa säsong.

Tiotusentals hundar sorteras ut, torteras eller överges varje år. 

Detta har länge betraktats som helt normalt i delar av Spanien, vilket naturligtvis borde omöjliggöra EU-medlemskap, och jag menar det.

Novellen om en galgo som lägger sig för att dö vid en gammal ek blir Sandra Ramirez förtida elegi till sig själv, och samtidigt potentiellt viktigt bevismaterial i mordutredningen. 

Hennes våldsamma död har också en bildlig funktion, ett mord på den oförställda konsten, den som inte smutsats ner av pengar och maktspel.

Märklig dråplighet

Givet den bistra utgångspunkten och den högstämt litterära inramningen blir jag överraskad av att det andra ackordet, det som slås an i Stockholms övre skikt, innehåller så mycket dråplighet. Varifrån kommer den? 

Jag lokaliserar det till dialogerna, närmare bestämt till hur bokens gubbkaraktärer är skrivna. Både Hans Rekke, hans Magnus på UD och stjärnförfattaren Pontus Bremer talar och tänker på ett overkligt uppblåst sätt.

Hans Rekke med sin kulturneurotiska sherlockholmska och Pontus Bremer med ett megalomaniskt språk som tydligt avslöjar Lagercrantz satiriska ansats, men som sviker själva karaktären. Så här kan den senare låta:

”Vi stora författare…”, han sa det med en lekfull blinkning. ”Vi stora författare vänder och vrider på allt, och stannar i små ögonblick, ser lika mycket oro i en oväntad rörelse med handen, en skugga på näthinnan, som i fallande börskurser och katastrofer i Mellanöstern.”

Eller så här, när han ligger bakfull och tänker på föregående natt:  ”… en mörk tjej i tjugoårsåldern, som han verkligen borde ha stött på om han inte varit så upptagen att spela värdig och stor författare, ville ha en bok signerad. Han skrattade åt det. Det är nästan så att jag blir förskräckt, tänkte han: Här ligger jag och är Pontus Bremer, he, he.”

Och så här kan Rekke låta när han pressar en misstänkt på information:

”Jag söker bara klarhet”, sa han, ”claritas som jag brukar säga. Du har råkat befinna dig nära kvinnor som farit illa, Oliver, det oroar mig”.

Varpå den misstänktes pupiller smalnar. Det är ett komiskt, serietidningsaktigt anslag, som står i kontrast till den vindpinade berättelsen om kvinnan och vinthundarna.  

Allt som allt är det många toner och teman som ska samsas om sidorna. 

Satir över uppstickaragent

Satiren över förlagsbranschen vänder udden mot en viss uppstickaragent med hänsynslösa metoder (jag var tvungen att researcha detta).

Ett annat tema kan sägas vara maktobalans i vänskapsförhållanden, som här urartar i grov gaslighting. 

Lagercrantz har varit tydlig med att det finns självbiografiska element i berättelsen om den road trip som två av de misstänkta företagit sig. 

Kanske är det just dess multifunktionalitet som tydligast karakteriserar Post Mortem: en känga mot den egna branschen, en reflektion över förlorad vänskap, ett försvar för den rena konsten  – och inte minst en cynisk, ganska traditionell och slabbig mordgåta.