Så är Donald Trump installerad på presidentposten. Valrörelsens löften om att han var en stark ledare som skulle knäcka den korrupta eliten omsattes direkt i ett massivt undertecknande av särskilda presidentordrar.

Hela systemet är riggat, allt kontrolleras av den odemokratiska djupa staten – till vanliga amerikaners plåga – och nu är det slut med det.

Folkets vilja, förkroppsligad av Donald Trump, ska nu få fritt spelrum i den amerikanska demokratin. Och det är precis vad liberala, progressiva och moderata väljare oroar sig för. 

Även om USA är ett splittrat land är medborgarna överens om en sak: att demokratin är hotad. Hela 76 procent anser att demokratin är i fara. Men var hotet kommer ifrån är man förstås inte överens om. Står du till vänster: Donald Trump. Står du till höger: pk-eliten eller woke.

Demokratin föddes i kamp

Här kan kanske nyligen avlidne sociologen Walter Korpis maktresursteori hjälpa oss att förstå dynamiken. 

Korpi menade att välfärdsstater och demokratiska institutioner inte uppstår ur ett vakuum – de är resultatet av maktkamper mellan olika grupper i samhället.

När arbetarklassen är organiserad och samlar sina maktresurser, i starka fackföreningar eller progressiva partier, kan de sätta press på kapitalägare och politiska eliter för att skapa ett mer jämlikt och demokratiskt samhälle.

Men när dessa resurser försvagas, som under de senaste decennierna, förlorar många människor möjligheten att påverka sin egen vardag och framtid.

Så ser hotet mot den liberala demokratin ut

I Financial Times skriver Gideon Rachman om en föreläsning med den indiske forskaren Pratap Bhanu Mehta som han varit på. 

Mehta ska ha argumenterat för att det finns två konkurrerande synsätt kring vad demokrati är. 

För en del är demokrati en metod för att lösa ut intressekonflikter. För andra är det sättet att ge medborgarna absolut makt, att följa folkets vilja. 

I praktiken har det nog alltid varit en blandning av båda, men när väljarna upplever att det politiska systemet inte levererar blir det enkelt att släppa tanken på att demokratin kan ha ett värde som diskussionsklubb.

Plats på scen för en stark ledare som kan få saker gjorda, alltså. En stark ledare som – utan att behöva begränsas av konstitutionell tröghet, maktdelning och oberoende institutioner – kan släppa lös folkviljan. 

Det är det där man brukar prata om som hotet mot den ”liberala demokratin”. 

De liberala demokratierna – ungefär Europa och Nordamerikas parlamentariska republiker och konstitutionella monarkier – är liberala i den bemärkelsen att deras institutioner är utformade för att skydda individens rättigheter och friheter. Och de är demokratiska i meningen att de genom andra institutioner omvandlar folkets vilja till politik, lagar och reformer. 

Makt flyttas från folk till experter

Men under de senaste decenniernas chocker mot systemet – finanskrisen, eurokrisen, flyktingkrisen, pandemin, levnadsomkostnadskrisen efter Rysslands Ukraina-invasion – har en sorts konflikt mellan liberalismen och demokratin skärpts. 

Det är åtminstone den tysk-amerikanske statsvetaren Yascha Mounks teori. Redan vid Trumps första valvinst argumenterade han för att den högerpopulistiska segermarschen var ett resultat av en växande motsättning mellan den liberala demokratins fundament: folkstyret och rättsstaten. 

Samtidigt som löner sänks, massarbetslösheten permanentas, slavarbete blir en naturlig del av arbetsmarknaden och gangsterkrigen rullar på så töms den politiska arenan på innehåll. 

Självständiga centralbanker bestämmer över räntan. Handelspolitiken är inlåst i internationella avtal som utarbetas utan insyn och i största hemlighet. Beslutandemakt över rättighetsfrågor överförs till domstolar och domstolsliknande aktörer. Och i skattepolitiken har höger och vänster blivit allt mer lika varandra. 

Eliterna tar ännu mer makt

Så lämnar väljarna det politiska etablissemanget och så faller vår samhällsmodell itu i en demokrati utan rättigheter och rättigheter utan folkvilja. 

Vill man tala med Walter Korpi kan man också säga att förutsättningarna för arbetarklassens maktresurser försvagats.   

När arbetarklassen förlorar sina kollektiva maktresurser lämnas människor utan verktyg att förändra den egna situationen. Den starke mannen, autokraten, kan förvalta missnöjet och vända det bort från de verkliga maktstrukturerna. 

Det är liksom ingen slump att några av världens rikaste män flinade upp sig när Donald Trump svors in. Det är ingen slump att Trumps nya bästis Elon Musk vill knäcka fackets organisering. Det är ingen slump att en av Donald Trumps första reformer var slaktad anställningstrygghet för federalt anställda tjänstemän. 

Sätt folket i centrum

Det är lätt att säga att högerpopulismen erbjuder en falsk lösning på det folkliga missnöjet. Men för att möta figurer som Donald Trump krävs inte bara försvar av den liberala demokratins institutioner – det krävs ett bättre förvaltande av folks åsikter och idéer om hur politiskt deltagande ser ut i vår tid.

Det krävs en omfördelning av makt och resurser som ger människor verklig möjlighet att påverka. Demokratin måste åter bli ett projekt för rättvisa och jämlikhet. 

För i slutändan handlar det inte bara om att värna demokratin från högerpopulismen. Det handlar om att återupprätta dess trovärdighet – att visa att den verkligen kan leverera.

Och det gör den bäst när den folkets kollektiva styrka står i centrum.