Snart har vi Trump och tech bro-oligarker i Sverige
Dags att slå hål på högerns myter om makt och rikedom, skriver Arbetets ledarskribent.

Donald Trump har flyttat in i Vita Huset igen, stärkt av den kulturella polarisering han och hans MAGA-entusiaster eldat på. Transpersoner ska bort, tusentals ska deporteras och USA ska lämna både WHO och Parisavtalet.
Stärkt också av sina nya, mäktiga kompisar. Under installationsceremonin flankerades den nytillträdde presidenten av Facebooks Mark Zuckerberg, Amazons Jeff Bezos, Googles Sundar Pichal och Teslas Elon Musk.
Donerar miljoner till Trump
Nu vill de bygga på vänskapen med Trump, till skillnad från senast han var president. Företagsledarna är så angelägna att de till och med strösslar miljoner på honom.
En uppvisning i makt och ett kvitto på att tech bro-oligarkerna är starkare än någonsin.
Och just frågan om maktkoncentration är något som lyfts i Oxfams nya rapport ”Takers, not makers”. Där sammanställs varför de rikaste i världen drar ifrån, medan världens fattiga lämnas efter.
Det är ingen hoppfull läsning, varken när det gäller ekonomi eller demokrati.
3,6 miljarder fattiga
Enligt Världsbanken lever 44 procent av världens befolkning, cirka 3,6 miljarder människor, under deras fattigdomsgräns på 6,85 dollar om dagen, cirka 76 kronor.
För medelklassen har de senaste årens räntehöjningar och stigande matpriser inneburit kännbara försämringar. Därtill kommer konkurser, arbetslöshet och inflation, som har ätit upp flera års reallöneökningar.
Ja, det är svåra tider för många. Men inte för den ekonomiska eliten. 2024 ökade dollarmiljardärernas förmögenhet med 2 biljoner, det vill säga 2 000 000 000 000 dollar. En tre gånger snabbare ökning än under föregående år, 2023.
Vinnarna är de som har. Förlorarna: alla andra.
Daniel Ek är ett undantag
Men de som jobbat hårt och jobbat upp sig från noll, då? Ska det inte gå att bli rik? Tja, det finns ett fåtal sådana exempel. I Sverige är Spotifys fader Daniel Ek ett favoritexempel: det hårt arbetande geniet som uppfann en produkt som revolutionerade musikbranschen.
Problemet med detta exempel är inte att framgångshistorien är osann. Spotify är onekligen en framgång. Det betyder dock inte att den är representativ.
Tvärtom visar Oxfams kartläggning att pengar inte främst tjänas och förtjänas, utan ärvs och förvaltas inom eliter. Rikedom går i arv och beskattas mindre än lön.
Dessutom möjliggör den globala ekonomin att rikare länder i det globala nord kan extrahera, det vill säga utvinna, miljarder från det globala syd. Klyftan mellan rika och fattiga länder växer alltså också.
Snuskigt rika och mäktiga
Uppvisningen under Trumps presidentinstallation synliggör nästa dimension. De snuskigt rika har inte bara snuskigt mycket pengar, de har också skaffat sig oförsvarliga mängder politisk makt. Och makten fördelas efter rikedom och relationer, inte folkets vilja.
Men de mer marknadsvänligt inställda ger sig inte. I stället försöker de lyfta fram att människor med marknadens hjälp blivit friskare, kunnigare och, framför allt, rikare.
Politiken borde, enligt dessa stå tillbaka till fördel för den fria marknaden. Välfärd? Helst ska allt privatiseras och effektiviseras, skrockar de och envisas med att alla val ska vara fria. Kämpar du bara på och investerar på börsen så ska det lösa sig – ungefär så lyder resonemanget.
Men så enkelt är det inte. Samtidigt blir den som ifrågasätter denna ordning avfärdad som haverist, idealist eller kommunist.
Snittsiffror ljuger
Trots att majoriteten av allt arbete utförs av en majoritet av befolkningen tillfaller värdet av detta arbete enbart en liten andel. Rikedom och värde skapas alltså inte alltid av arbete utan, tvärtom, fördelas ofta ojämlikt. Är det rättvist?
Och ett genomsnittligt värde betyder ingenting. Snittet mellan en person som har en miljard och en annan som har noll är ju 500 miljoner. Ett genomsnittligt lyft i en extremt ojämlik ekonomi hjälper bara den som vill osynliggöra den enorma ojämlikheten.
Det hjälper alltså inte dem på botten mer än vad det ursäktar dem på toppen. Och så ursäktas systemet och klyftan fortsätter att växa.
Men världen ÄR ju rikare, svarar systemförsvararna då. Det verkar alltså finnas tillgångar. Det som saknas är viljan till rättvis omfördelning. Det borde rimligen vara den stora politiska kampen framöver.
Moralisk röta
Det handlar å ena sidan om rena pengar. Vi behöver beskatta de rikaste, bygga välfärd som möjliggöra ett gott liv för många fler. Se till att fler människor som inte kommer från rika och mäktiga familjer ges möjlighet att bli nästa Daniel Ek.
Men det handlar lika mycket om att stoppa de genomkorrupta system som gör det möjligt för de mäktigaste att köpa sig inflytande. Det spelar ingen roll om det är via lobbyister eller via kompisrelationer, det är genomruttet och långt ifrån demokratiskt.
I USA fortsätter rötan att äta sig in överallt. I Sverige ser vi samma utveckling med kompiskorruption, lobbyister och skol- och vårdmagnater, aggressivt försvarade av en nyhöger som kan ursäkta vilka moraliska tveksamheter som helst. Nu ser vi vart det barkar.