För ett drygt år sedan, den 11 december 2023 dog fem byggnadsarbetare när en hiss störtade okontrollerat mot marken på en byggarbetsplats i Sundbyberg. Tre dagar efter olyckan var det fortfarande oklart vilka tre av männen var och vem som hade anställt dem.

Vi måste också förstå att fruktansvärda dödsolyckor som den i Sundbyberg sällan bara är olyckor. De är oftast en konsekvens av underliggande missförhållanden, av osäkra arbetsplatser, långa skift, osäkra kontrakt med låga löner och usla boendeförhållanden.

Del av svenska arbetslivet

Ibland pratar vi om det här som skuggsamhället. Det är en missvisande term. Exploateringen är idag en integrerad del av det svenska arbetslivet. Den sker överallt omkring oss, på hotell, i skolor, på lager och i industrilokaler. Dag ut och dag in.

Vill man ha en uppfattning om omfattningen så har Delegationen mot arbetslivskriminalitet, som tillsats av regeringen, uppskattat antalet personer som befinner sig i riskzonen för att exploateras i arbetslivet i Sverige till över 244 000.

Samtidigt tjänar både den organiserade brottsligheten och etablerade svenska företag stora pengar på att utnyttja människor i mer eller mindre kriminella upplägg.

De som utnyttjas har ofta ingenstans att vända sig. I Sverige har den som är medlem i facket ett starkt skydd, men många av dem som utsätts för exploatering är antingen inte fackligt anslutna eller medvetna om sina rättigheter.

Borde varit en väckarklocka

Den som vill få ut lön som inte betalts ut måste i allmänhet stämma arbetsgivaren, vilket kan innebära ekonomisk ruin om man förlorar målet och tvingas betala motståndarens rättegångskostnader.

Och den som har uppehållstillstånd tack vare sitt arbete är sannolikt försiktig med att anmäla missförhållanden på arbetsplatsen.

Olyckan i Sundbyberg, där fem personer dog, borde ha varit en väckarklocka. Men bara några månader senare dog en person i Lisebergsbranden under oklara omständigheter. Och så fortsätter det, som om samhället förväntar sig att det är ofrånkomligt.

Det tror inte vi att det är. Det finns exempel från våra grannländer på åtgärder som går betydligt längre än de vi vidtagit i Sverige. Vi ser också vilken skillnad några små radikala fackföreningar gör för de människor de företräder.

Den som exploaterar måste straffas

Och när människor kommer till oss i Räddningsmissionen, och till andra ideella organisationer och ber om hjälp, gör även vi vårt bästa för att hjälpa dem, både med de akuta hjälpbehoven och med att kräva sin rätt.

Men för att göra något åt det grundläggande problemet, krävs det en verklig vilja från statligt och fackligt håll, gärna i samarbete med den ideella sektorn.

2018 infördes rubriceringen människoexploatering i Sverige för att kunna fälla för exploatering även när fall inte når upp till de strikta kraven för människohandel. Trots det har mycket få dömts. 

Vi måste tillämpa existerande lagstiftning och polisen behöver få tydliga direktiv och resurser att utreda människoexploatering. Är det ändå inte möjligt att ge kännbara straff för ens uppenbar exploatering måste lagstiftningen ses över.

Inga offentliga medel till exploatering

Offentliga upphandlingar finansierar ofta exploatering, vilket är helt oacceptabelt. Här måste stat och kommuner ställa mycket högre krav på schysta förhållanden.

Här kan man ta lärdom av Norge och Oslomodellen, som kräver att minst 80 procent av de anställda i en offentlig upphandling har fast jobb, att bemanningspersonal får lön mellan uppdrag och att underleverantörsled begränsas till ett. Dessutom ges kommunen insyn i alla villkor som påverkar avtalet.

Inför begreppet lönestöld

Vi föreslår att vi som Norge inför begreppet lönestöld. Då skulle det inte bara vara ett avtalsbrott att hålla inne med lön, utan stöld, vilket faller under allmänt åtal. Det skulle drastiskt förbättra förutsättningarna för dem som exploaterats, och sannolikt öka anmälningsbenägenheten.

Exploatering och arbetsplatsolyckor är en del av samma spiral av otrygghet och missförhållanden. När några tillåts fara illa påverkar det hela arbetsmarknaden. Löner pressas, säkerheten eroderas, och arbetsplatserna förvandlas till en djungel där bara de hänsynslösa överlever.

För att skapa en framtid där arbete innebär respekt, säkerhet och rättvisa måste vi ta itu med de problem alla egentligen redan känner till. Då kan vi få en arbetsmarknad där ingen riskerar sitt liv för att kunna försörja sig.

Vi vill aldrig se en arbetsplatsolycka som den i Sundbyberg igen, men sorgligt nog framstår den önskan som naiv. Så länge företag tillåts exploatera människor med minimal risk att straffas kommer historien att upprepa sig.