Det är något med Ethel Cain. Själva namnet är taget, en persona, lite som Lana del Rey. Fast djupare.

Hayden Silas Anhedönia växte upp i en konservativ baptist-familj i Perry, Florida. Kyrkokör, pianolektioner och en församling som omslöt allt. 

Hon kom ut som gay för familjen vid 12, lämnade kyrkan vid 16 och kom ut som trans vid 20. Definierar sig själv nu som bisexuell kvinna. Och uppfann scenpersonligheten Ethel Cain. 

Hennes debutskiva Preachers Daughter slog stort och blev enorm på TikTok. Fansen kallas Cainiacs eller till och med Daughters of Cain. Både Obama och Taylor Swift plockade på olika sätt upp singeln American Teenager. 

Skivan är mörk, avancerad, men i grunden någon form av långsam pop, återigen går tankarna till Lana del Rey, fast råare, kantigare, mindre lättsålt. 

Konstnärligt kompromisslös

Uppföljaren Perverts kom nu i början av året. Den är konstnärligt fullkomligt kompromisslös. Stora delar är tystnad, bruten av spridda ljud, röster, fragment. 

Svårtillgänglig är ett understetement. Låtarna är tio-tolv minuter långa och saknar all den struktur vi är vana vid i modern musik.

Tematiken är nattsvart. Det är svårt att tänka sig något mindre kommersiellt. 

Så här har vi en transsexuell öppet autistisk artist som gör musik som inte låter som musik.

Det låter ju bara det som något taget ur en Mats Perssonsk mardröm, en medveten woke-provokation mot det tänkta verklighetens folk. 

Men den stora dramatiken som exploderat i dagarna handlar inte om detta, utan att hon dessutom vill mörda. 

Ingen vänsterposition

“Big Oil buys off Congress. No action on climate. The NRA buys off Congress. No action on guns. Insurance companies buy off Congress. No action on health care. The list goes on and on. Money in politics is the root of our dysfunction” skrev hon nyligen på Instagram under hashtaggen #killmoreCEOs (mörda fler VDar). 

Det kunde vara ett tecken på desperat radikalisering hos en ung woke-vänster som förlorat allt, eller som en ren konstnärlig provokation.

Men det som är så slående är att VD-mordet inte är någon extrem vänsterposition i den amerikanska debatten. 

När läkemedelsdirektören Brian Thompson sköts till döds av vem man förmodar var Luigi Mangioni kom rena hyllningar inte bara från vänster utan även långt ut på högerkanten. Och det handlar inte bara om extremerna. 

Hela 41 procent av 18-29 åringar i USA tyckte enligt en opinionsmätning att mordet var ”acceptabelt” eller ”något accpetabelt”. 

Så när Ethel Cain skriver under hashtaggen ”kill more CEOs” är det inte så mycket en smal provokation som att hon talar för en generation. Kanske bredare än så.  

Fått motreaktioner

Sjävklart har hon fått motreaktioner. Dels de som tycker det är fel i sak (de flesta amerikaner är fortfarande mot mord).

Dels de som avfärdar henne som effektsökande, ett sätt att få uppmärksamhet, kanske för den nya skivan. 

Artisten själv har dock inte backat en millimeter. “Corporations giggle at protesting”, skriver hon i en uppföljande post och fortsätter:”What would anyone ever willingly come down off their throne that they’ve spent years building off the suffering of their fellow man?… you make them fear for their lives and hit them in the only place they hurt or nothing will ever get done… it seems quite straightforward to me. ’Violence is never the answer.’ wrong. Sometimes it is.”

Kulturen ligger uppströms från politiken, sägs det. Men kulturen ligger också nedströms från den materiella verkligheten. Vi lever i någon form av förnedringens kapitalism. 

Det amerikanska sjukvårdssystemet är uppenbarligen ett exempel på det, men vi har sett annat tidigare.

Arbetsmarknad, avfolkning av hela bygder, gamla löften om framtidstro och kollektiva förbättringar som svikits. Även i Sverige kan man se tecknen. 

En allt mer oförlåtande arbetsmarknad där anställda hanteras som slit och släng. En nyfattigdom som växer. En välfärd som fortfarande är något helt annat än den amerikanska men ändå satt på permanent sparkur. 

Det är inte konstigt att det frodas en desperation i den unga generationen. 

En skrämmande utveckling

Hittills har 2000-talet kännetecknats av hur den radikalkonservativa högern varit de som mest aggressivt fångat upp detta, motsatt sig samhällsutvecklingen, haft närmast till våldet. 

Nu har vi även en 26-årig svartsynt popartist och hbtq-aktivist med klassiska progressiva vänsterståndpunkter och en fäbless för viktorianska kläder som likt en samtida Hinke Berggren med analytisk skärpa argumenterar för att småmord kan vara precis vad som behövs för att få en förändring till stånd. 

Och som förmodligen i just den frågan dessutom har ett särskilt brett stöd. 

Hur ska man förstå detta? En desperat reaktion på en hopplös politisk situation eller ett medvetet politiskt val?

Förlorad dröm av rättvisa

Inget av perspektiven går att tänka bort. Det är klart det finns någon förföriskt i själva våldet, handlingen, som alltid frestat sina radikaler. Det kan förklara den provocerande hållningen i sig, men inte det breda stödet. 

För i grunden måste vi nog erkänna att det också finns någon form av förlorad dröm om rättvisa här. Hur den rådande förnedringen pressar oss någonstans vi inte alls vill vara. 

En utveckling där mordet blir en naturlig del av den politiska arsenalen är i ordets djupaste mening skrämmande. 

Drygt fyra av tio unga amerikaner tyckte alltså att dödsskjutningen av Brian Thompson hade någon form av berättigande. Det finns en enorm dramatik där. 

Ethel Cains radikalisering är inte det sista vi kommer se av den saken.