Det finns en föreställning om att dagens inkomstskillnader i Sverige är rättvisa – att de rika förtjänar sin rikedom genom hårt arbete, medan de fattiga får skylla sig själva. Regeringens politik bygger på denna logik: skattesänkningar för de välbeställda och åtstramningar för de utsatta. Men denna logik faller på två punkter. 

För det första är rikedom inte alltid förtjänad. En stor del av ojämlikheten i Sverige beror på kapitalinkomster – pengar som tjänas på ägande snarare än arbete.

Handlar inte om rättvisa

Det är svårt att se vilken moralisk princip som rättfärdigar att den som redan äger mycket ska gynnas ytterligare, medan de som arbetar hårt i lågavlönade yrken halkar efter. När rikedom ärvs snarare än förtjänas, handlar det inte längre om rättvisa.

För det andra är det inte så att de med låga inkomster som har något att skämmas för. Tvärtom är det ofta de i viktiga men underbetalda yrken – vård, industri, handel – som anstränger sig mest och tar störst risker, både fysiskt och ekonomiskt.  

Ojämlikheten i Sverige har ökat kraftigt. En allt större del av det värde som arbetas ihop går till kapitalägarna, medan löneandelen har krympt. Det är en tydlig bild av hur maktförhållanden har förskjutits.

Så länge reallönerna ändå ökat har det kanske inte märkts så mycket. Men när vi under senare år tvärtom sett sjunkande reallöner samtidigt som vinsterna fortsatt öka blir det ohållbara i utvecklingen övertydlig. 

Riskabelt att vara lågavlönad

Den ekonomiska eliten har också dragit ifrån på andra sätt. Klyftan mellan de på toppen och de på golvet har ökat radikalt. Det är inte för att en vd idag är så oerhört mycket skickligare än tidigare eller än mindre för att arbetarna skulle prestera sämre, utan för att maktbalansen har förändrats.  

Samtidigt har en aktiv politik försvagat trygghetssystemen. Arbetslösa, sjuka och de med otrygga jobb har fått se sina villkor försämras, medan kapitalskatter har sänkts och höginkomsttagare fått stora skattelättnader. Sverige har blivit ett skatteparadis för miljardärer, medan vanliga familjer får kämpa för att få ekonomin att gå ihop. 

För ojämlikheten är inte bara ekonomisk – den handlar också om risk. De som har de tuffaste jobben har inte bara de lägsta lönerna utan också de största riskerna att drabbas av sjukdom, arbetslöshet och otrygghet. Denna orättvisa går i arv.

Moralisk kris

Även om välfärdsstaten fortfarande utjämnar livschanser, är den alltmer pressad, och vi kan inte längre påstå att alla barn växer upp med lika möjligheter.  

Detta är i slutändan en moralisk kris. Löftet om att hårt arbete ska löna sig har brutits. Drömmen om ett samhälle där alla har en rättvis chans att lyckas framstår som en illusion. 

För att vända utvecklingen måste vi börja med att värdera vanligt hederligt arbete högre. Det goda livet kan inte vara förbehållet den som föds med rika föräldrar eller har turen att bli superkänd influencer. 

Det kräver att löneklyftan mellan de som gör jobbet och de på toppen minskar, och att arbetsmiljö och trygghet förbättras. Vi måste också återupprätta våra gemensamma trygghetssystem – det är inte ”bidrag” utan en rättighet för alla som bidrar till samhället.  

Lägg om politiken

För att återupprätta arbetets värde och läka Sverige moraliskt krävs en politik i flera steg.

  • Full sysselsättning måste återupprättas genom kraftiga offentliga investeringar och satsningar på kvalificerad arbetsmarknadsutbildning. 
  • Skattepolitiken måste läggas om så att kapital och de högsta inkomsterna beskattas mer.
  • Fackföreningarna behöver stärkas, exempelvis genom återinförd avdragsrätt för fackavgifter och ett nytt korttidsstudiestöd. 
  • Arbetsmiljöarbetet måste få rejäla resurser så att ingen ska behöva skadas eller dö på jobbet.
  • A-kassan behöver förbättras, både för att ge trygghet åt arbetslösa och för att hålla lönerna uppe. 
  • Trygghetssystemen, särskilt sjukförsäkringen, måste återupprättas. 
  • Segregationen behöver brytas med en ny bostadspolitik och en ny utbildningspolitik så att skolan kan fullfölja sitt kompensatoriska uppdrag. 
  • Dessutom krävs en strategisk satsning på yrkesutbildningar för att ge framtidstro och säkra bemanningen i viktiga yrken.  

Politiken behöver helt enkelt läggas om för att motverka orättvisor, inte förstärka dem. Att som idag låta arbetslösheten växa samtidigt som man gör tandvården dyrare för unga och mediciner dyrare för sjuka, för att istället prioritera skattelättnader för höginkomsttagare, är oacceptabelt.

Ett samhälle som belönar rikedom mer än arbete är ett samhälle som sviker sitt löfte om rättvisa.