Inbjudan till den svenska modeskaparen Ann-Sofie Backs retrospektiv över hennes karriär på Liljevalchs anländer i min inkorg i form av en dödsannons. 

Kom på en gravsättning för två decennier av skapande. 

”Go As You Please” heter utställningen som öppnar i samband med att en bok med samma namn släpps som skildrar de tjugo år mellan 1998-2018 som hon var verksam som modeskapare och stylist. 

Klädkoden för denna begravningsceremoni är som sig bör modest och konservativ. 

Glappet mellan att göra som man vill och att vara hel och ren, glappet mellan verkligheten och vad man försöker åstadkomma, glappet som Back spenderade tjugo år åt att försöka greppa. 

I en kontext där människor mitt i livet värderar stealth wealth och spishäll högre än samhällspatos försöker vi lura ögat och varandra om vårt vardagsvärde. 

Vi klär oss i hundra procent rynkig akrylkappa som ser dyr ut på avstånd men avslöjar noppor på nära håll.

Nagel i ögat

I denna verklighet dyker Ann-Sofie ner som en nagel i ögat och designar plagg på ett sätt som inte är till nåns fördel – om fördelen man är ute efter är att se ut som den mänskliga motsvarigheten till torrfoder.

Synliga troskanter lyfts fram, kappor som ger illusionen av ”perfekta” midjor mer än faktiska sådana och material som aspirerar på att vara bättre än vad de är. Velour som försöker bete sig som sammet. 

Eller vad som slår mig när jag går runt bland 20 års design anakronistiskt stylat och presenterat i öppna kistor och på halvt kremerade skyltdockor bland obduktionsbord på Liljevalchs, nästintill neurosedynskadade siluetter.

Föddes 1971 i Farsta

Ann-Sofie Back föddes 1971 i Farsta och växte upp omgiven av enplansvillornas påträngande småborgerlighet mitt i meningslöshetens mecka som är Stenhamra utanför Stockholm. 

Efter att ha gått ut Beckmans modelinje 1996 flyttade hon till London och tog sin master i Women’s Wear Design 1998 på St Martins college of design. 

1998 var jag själv 15 år gammal i svartfärgat hår och Clearasil-täckstift. 

I mitt egna meningslösa mecka som var Upplands-Väsby, norr om Stockholm, satt jag och läste modetidningar, drömmandes om en annan verklighet fri från radon och runsten i norrort.

Då dök hon upp i ett nummer av den svenska mode och kulturtidskriften Bibel. I en intervju där hon pratade om att använda vanlighet som katalysator för sitt arbete. Att det som någon redan har tänkt ut störde henne. 

Detta illustrerades med foton utav några av hennes kläder som t.ex en ut och in-vänd t-shirt med påsydda tant-scarves och fejkade Chanelväske-kedjor som smycken.

Det var det fulaste och roligaste jag sett. 

Mer arbetet än kultur

Sedan dess har hon gått bredvid mig som en ständig påminnelse om att hur man än gör så går det inte att fly det faktum att man främst går runt som ett vandrande koncept av en människa – mer än en faktisk människa.

Att neutralt existera som ett ”jag” helt oberoende är en omöjlighet och speciellt om man tror att man kan lyfta fram det jaget genom kläder.

Kläder döljer, accentuerar och förstör men det finns inget genuint med att bli en ”äkta människa” genom mönsterkonstruktion, det är som namnet avslöjar helt konstruerat. 

Innan pressvisningen på Liljevalchs småpratar jag lite kort med Ann-Sofie och hon frågar mig vilken tidning jag ska skriva för, – Arbetet Kultur svarar jag, – Ja det här är absolut mer arbete än kultur skrattar hon som svar.

Jag skrattar tillbaka. Håller inte med riktigt med men samtidigt har Back helt rätt i det hon säger. Att tänka ut, sen konstruera och sen klä ut ÄR ett arbete. 

Att definiera huruvida det är kultur eller inte är ju en smaksak som någon annan får tolka postumt. 

Gjutit dödsmask av sitt ansikte

Nu råkar denna arbetande kulturperson stå livs levande bredvid mig, men i utställningssalarna har hon låtit gjuta en dödsmask av sitt eget ansikte. 

Denna stirrar på mig när jag tittar ner i avgrunden som är de öppna kistorna med kläder vällandes över kistkanten och när jag själv stirrar upp på skyltdockor stirrar de ner på mig stående på obduktionsbord. 

Tuggat tuggummi i form av örhängen stylas tillsammans med en top i strimlat tvinnat garn, och kistor med död couture står uppradade i en lit de parade på en röd matta.

Om man som Ann-Sofie ofta jobbat med en form av misslyckande som estetik kan man ju inte annat än att begrava en del av sig själv medans man fortfarande lever.

Klart man vill vara närvarande vid sitt egna memento mori och inte desperat klamra sig fast vid en imaginär tidslinje.

Till syvende och sist ska vi alla dö

Att kroppen inte beter sig linjärt verkar överlag vara ett oerhört stort problem för folk att greppa, att den vrider sig omkring och tar omvägar och sen ibland genvägar, den beter sig inte och gör fel. 

Det är det här jag ser i Ann-Sofie Backs samlade verk som hänger framför mig i salarna, att försöka lyfta fram det som andra helst vill gömma och glömma. 

Att sy på en kylskåpsmagnet i form av en baguette i cernitlera ovanpå en brudklänning från helvetet med felvända axelvaddar.

Kroppen kommer spränga sig fram, polyestern kommer skava och en torr humor är räddaren i nöden i en värld full av mänskligt torrfoder.

I en värld där man ställer sig själv till svars istället för samhället så kommer det också ta sig också uttryck i hur man klär sig.

Då glädjer det mig att bli påmind om hur Stenhamras finest under några år påminde om att det enda man behöver ta ansvar för och att förhålla sig till är att saker, ting och människor till syende och sist dör. 

I glappet mellan verkligheten och vad man försöker åstadkomma.