Erik Gallis Uppdrag Granskning om Ozempic är ett självupptaget Tintin-äventyr
Tobias Dunér-Axelsson ser en granskning av diabetesmedicinen Ozempic som blev ett bantningsmedel för rika. Ett ämne värt att lyfta utan att SVT gör sig själva till en del av problemet.
Det tar 30 sekunder in i första avsnittet av ”Jakten på Ozempic” – SVT:s Uppdrag gransknings nya reportageserie om diabetesmedicinen som hjälper typ 2-diabetiker att få bukt på sitt blodsocker men nu främst blivit känd över världen som ett bantningsmedel – innan jag utbrister ett högt ”Äh men håll käften”.
Det som får mig att utbrista det är när Erik Galli, Sveriges egna Tintin på nya äventyr-journalist, säger att det känns som ett methlabb när han står i sitt kök och sprutar in en medicinsk lösning i en ampull.
Gallis tidigare SVT-produktioner har handlat om hans äventyr med bland annat plastikkirurgi, SD-bögerier och rövsex för straighta.
Nu tar han sig alltså an hur rika människor utan viktproblem upptäckt att Ozempic hjälper dig att skita bort kilon för en slank Bobblehead-kropp inom loppet av bara några månader.
I och med det har en marknad öppnats upp för ortorektiskt lagda människor med starka resurser att på valfri www-doktors hemsida kunna köpa snabba lösningar i en ampull att injicera för en fit for forty-kropp.
Så även här i Sverige.
Triggande för personer med ätstörningar
Och vips så restnoteras samma lösning för människor där midjemåttet kanske blivit livshotande snarare än ”lite bullmage”-störande.
Hög tid för den grävande journalisten att ljuga lite i ett formulär hos en ”nätläkare” för att snabbt därefter få några Ozempic-sprutor leverade till dörren av ett träl- punkt.se-bud från hitte-på-apoteket Apoviva.
För att sedan skämta lite om hur sprutor och kanyler känns knarkigt.
”Triggande för personer med ätstörningar” står det i en disclaimer innan avsnittet börjar.
De borde kanske haft med att programmet också kan vara triggande för personer som likt jag själv har diabetes eller andra former av sjukdomar där till exempel just intramuskulära injektioner är vardagsmat.
Om det är nånting som personer med både typ 1 och typ 2 diabetes vet så är det hur mycket av ens vakna tid som upptas av ens sjukdom. Hur mycket det handlar om att se på kroppen som ett ständigt pågående åtgärdsprogram.
Hur en Ozempicinjektion känns
Justera den genom kolhydratsräkning för att du behöver ett stabilt liggande blodsocker så du senare i livet slipper permanent nedsatt känsel i foten, inte för att du desperat behöver komma i ett par jeans.
Om det är nånting jag inte direkt älskar som typ 1 diabetiker med insulinsprutor som livsuppehållande åtgärd i mer än halva mitt liv så är det när ”friska” människor ska använda diabetesmediciner som hjälpmedel för att banta.
Jag älskar det inte när dietist-influensers rekommenderar blodsockermätare till personer utan diabetes som en del av sin socialt accepterade ätstörning.
Och jag älskar det verkligen inte när när SVT:s grävflaggskepp mentalt fastnat i en Vice-vortex där journalisten innanför bostadsrättens trygga väggar wallraffar hur en Ozempicinjektion faktiskt känns.
En upptäcktsfärd i självupptagenhet
Lika lite som jag är intresserad av att se en konstruerad fika-paus mellan Anna Hedenmo och Hanne Kjöller i SVT:s ”Min Sanning” bryr jag mig om att se Galli vara nervös över att ha på sig en dold kamera inför ett oannonserat besök på Apolivas lager utanför Eslöv.
Men hela den här hålla handen-journalistiken ligger ju Tiktok-korrekt i tiden.
SVT kanske har rätt i att tro att även den till åldern förmodat rätt vuxna Uppdrag Granskning-publiken så desperat vill slå ifrån sig sina egna tankar kring biologiskt åldrande att de gladeligen regredierar mentalt – med Edit-Tintin som ciceron.
Det som förr kanske krävde en berättarröst är nu en hel berättelse, där journalisten är huvudsak och ämnet bisak.
Vi bjuds med på upptäcksfärd i en kultur av självupptagenhet. Den resande reporten som skärskådar samtidsproblemet i tron att han som en del av problemet har distans nog att även kunna kritisera det.
Det har han inte, hans resa står alltid före de röster som flimrar förbi i första avsnittet.
Beställer Ozempic på skoj
Jag vill se mer av ålderspensionären Pers ansikte som från bilen pga restnoterad Ozempic nu jagar de få förpackningar som finns inne på apotek utanför Norrtälje och mindre av reportern i baksätet.
Då blir det än mer provocerande med vetskapen i bakhuvudet att Galli ”på skoj” beställt Ozempic för att testa hur det känns när vi ser Per jaga nånting som för honom är livsförlängande.
Kroniskt sjuka patienter saknar sin medicin för att självupptagna människor vill bli snyggare. Det är ett ämne värt att ta upp självständigt utan att programmet gör sig själv till en del av problemet.
Användandet av andras traumatiska erfarenheter som katalysator för ens egna prestation ligger som en kladdig hinna över hela första avsnittet.
Objektifieringen av injektionssprutan som ett konstigt främmande föremål står i vägen för själva subjektet som är vad som ryms inuti sprutan.