Vissa saker är konstanta i svensk politik och återkommer lika regelbundet som klockslag.

Som att sverigedemokrater varje kvart hittar något att skylla invandrare för, att vänsterpartister förr eller senare börjar bråka med varandra eller att moderater alltid börjar prata om det stora samhällshotet ”bidragsberoende”, till exempel.

Just nu är det åter dags för det sista. I en debattartikel i Expressen aviserar inga mindre än Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson gemensamt att människor med försörjningsstöd nu minsann ska tvingas aktivera sig för att få ut sina bidrag.

Det yttersta skyddsnätet

Aktivitetsplikt för människor som har rätt till försörjningsstöd är i sig inget nytt. Den moderata bilden av slappa bidragstagare som ligger på sofflocket medan det offentliga matar slöfocken med sparvar är i mångt och mycket en myt.

Försörjningsstöd är samhällets yttersta skyddsnät och är, krasst, en förnedrande stödinsats.

Ditt liv blottas och allt du någonsin skrapat ihop och allt du någonsin kan tänkas få framöver raderas. Bil, bostad, gåvor. Du har inte rätt till någonting och det offentliga har tillgång till varje detalj om ditt liv.

Kristersson och Åkesson skriver att arbetslöshet i dag den ”i särklass vanligaste orsaken till mottagande av ekonomiskt bistånd”, vilket är en bedräglig formulering.

Den döljer frågan om vad den där arbetslösheten beror på, samtidigt som den avslöjar att problemet med försörjningsstödet är ett större systemfel än vad Moderaterna och Sverigedemokraterna mäktar med att engagera sig i.

Trasigt bidragssystem

Kan du arbeta ska du inte gå på försörjningsstöd, du ska ha A-kassa. Är du sjuk ska du ha sjukpenning.

Det var dock länge sedan samhällets skyddsnät fungerat på det sättet. I stället har folk kastats ut från arbetslöshetsersättning och Försäkringskassa rakt ned i försörjningsstödet, och därmed har staten också lämpat över kostnader från sig själv till kommunerna.

Kristersson och Åkesson vill se fler med försörjningsstöd jobba med något ”meningsfullt”, men mer än existensminimum kommer de alltså inte få.

De kan till exempel jobba med att rengöra parker och gator, som att detta inte skulle vara riktiga yrken.

Man kan föreställa sig en moderat utopi där privata renhållningsfirmor ”anställer” människor med försörjningsstöd så kommunerna kan upphandla gratisarbetet. Det blir klirr i kassan för mellanhanden liksom för kommuner som inte tycker att gatstädning är något människor ska ha betalt för.

Den moderata lönepressen på LO-yrken i sin gamla vanliga skrud.

Rädda socialdemokrater

Under alliansåren lyckades Fredrik Reinfeldt och Anders Borg göra Socialdemokraterna så rädda för att kallas ett bidragsparti att man nära nog övergav allt som hade med de sociala skyddsnäten att göra.

Det tog över tio år för socialdemokrater att på allvar lyfta problemen med sjukpenningen, till exempel. Ett system som kastat cancerpatienter till vargarna, och där sjuka människor fått sin arbetsförmåga prövade mot en låtsasarbetsmarknad som aldrig existerat.

Många av dessa människor har i dag försörjningsstöd efter att ha berövats stödformer som passat dem bättre.

”Forskning visar att långa biståndsperioder i högre utsträckning bidrar till ökade risker för ohälsa, fattigdom och utanför­skap” skriver Kristersson och Åkesson och man behöver nästan hålla sig för skratt.

Fattigdomen och utsattheten är ju politiska beslut, inte naturlagar.

Man kan inte slå på någon som ligger ned och förvänta sig att den ska få det lättare att ställa sig upp.