”Individualism och ungas attityder förklarar inte facklig nedgång”
Det finns en utbredd uppfattning att ökad individualisering i samhället är en förklaring till nedgången i facklig organisationsgrad. Det stämmer inte, skriver företrädare för tankesmedjan Arena Idé och forskare.
Den fackliga organisationsgraden i Sverige är bland de högsta i världen, men har varit på nedgång sedan mitten av 1990-talet. Det finns en stor medvetenhet om problemet inom fackföreningsrörelsen, men man har inte kunnat vända utvecklingen överlag.
Frågan är ”varför?”
Svårstoppad nedgång
I en ny forskningsrapport från tankesmedjan Arena idé, kartlägger vi en viktig aspekt av varför denna nedgång varit så svårstoppad – och tillbakavisar en vanlig förklaring.
Vår rapport omfattar den längsta tidsperiod som någonsin analyserats i en studie av fackligt medlemskap baserad på individdata. De data vi använder, från Valforskningsprogrammet och SOM-undersökningarna som genomförs vid Göteborgs universitet, gör det möjligt att följa hur enskilda individers fackliga tillhörighet och värderingar förändras under en period på 63 år (1956-2019).
Detta har inte varit möjligt i tidigare studier om facklig organisering, vilka i huvudsak har byggt på SCB:s arbetskraftsundersökning (AKU) eller olika fackförbunds egna data.
Vår analys visar att den nedgången i facklig anslutning till stor del beror på skillnader mellan generationer. I mitten av 1990-talet började de mest välorganiserade generationerna, födda mellan 1930-1970, gå i pension. De ersätts av yngre generationer, som inte går med i facket i samma utsträckning, och därför aldrig når samma nivå av facklig organisering som tidigare generationer i motsvarande ålder.
För de mest välorganiserade generationerna (födda mellan 1930 och 1970) låg platån på 75-80 procents anslutningsgrad. I generationerna födda direkt efter 1970 är denna nivå snarare på 65-70 procent.
Spräcker individualiseringsmyten
Vad beror detta på? Vår rapport ger inget definitivt svar på den frågan, men vi finner inget stöd för en vanlig teori, nämligen den om individualisering.
Tesen om ökande individualisering innebär i korthet att yngre blivit mer individualistiska i sina värderingar, att de enbart fokuserar på de personliga projekten i livet och därmed har tappat intresset för att engagera sig kollektivt eller gå med i organisationer.
Vi finner dock inget samband mellan den ökade förekomsten av individualistiska värderingar och den minskade benägenheten att gå med i facket. Samvariationen mellan värderingar och medlemskap i facket är över lag mycket svag, och i de yngre generationerna finner vi inget som tyder på att det skulle vara just de med mer individualistiska värderingar som gör att de inte blir medlemmar.
Unga inte mer negativa till facket
Vår studie kan också avfärda den vanliga uppfattningen att senare generationer är mer negativa till facket än tidigare generationer. På en fråga om man har förtroende för facket har den yngsta kohorten (födda efter 1990) idag det största förtroendet av alla vi undersökt – och det har dessutom ökat över tid.
Vad kan man då dra för slutsatser av vår forskning, om man vill vända den negativa utvecklingen för facklig organisering och stärka den svenska arbetsmarknadsmodellen?
- För det första pekar resultaten på att facket över lag inte har några problem med sitt varumärke bland unga. Facklig kommunikation behöver alltså inte rikta in sig på varumärkesbyggande och attityder, utan mer på information om vad facket gör och vilka förhållanden och problem man vill förbättra – särskilt för personer i utsatta positioner, som visstids- och deltidsanställda.
- För det andra tror vi att fackföreningar bör ägna sig åt att förstå och förbättra villkoren för yngre anställda. Det kan exempelvis handla om att såväl politiskt som genom kollektivavtal verka för bättre anställningsvillkor, arbetsmiljö och lönenivåer för unga.
- För det tredje tror vi att man allvarligt bör begrunda åldersmönstret, det vill säga varför andelen som går med i facket i en generation slutar öka kring 35-årsåldern. Resultatet visar på behovet av facklig rekrytering innan denna ålder. Att många numer gör sitt inträde på arbetsmarknaden vid en högre ålder kan göra det ännu mer avgörande för facken att nå sina potentiella medlemmar redan under utbildningsperioden.
Går att skapa förutsättningar politiskt
Det finns även andra åtgärder som kan övervägas av såväl fackföreningsrörelsen som lagstiftarna i riksdagen. En sådan är mer fokus på arbetsmarknadskunskap i högstadiet och gymnasiet, där tidigare undersökningar visat på stora brister.
En annan vore att införa en differentierad och högre avdragsrätt för medlemskap i fack och a-kassa, så att personer under 30 års ålder eller med en lön under 80 procent av medianinkomsten ska få dra av 80 procent av dessa avgifter. En sådan policy skulle i praktiken även omfatta andra svårrekryterade grupper i utsatt ställning, som utrikes födda.
Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en av de starkaste och mest välorganiserade i världen, men har haft en nedåtgående organiseringsgrad under de senaste två-tre decennierna. Även om trenden har brutits under pandemin är det osäkert om det är en bestående förändring. Våra resultat tyder på att det finns en kraftig, underliggande långsiktig tendens till fortsatt nedgång, och att detta kräver organisatoriskt och politiskt nytänkande för att förändra.
Men vår rapport pekar även på att förutsättningarna när det gäller unga är ljusare än vad många tycks tro. Det är inte antifackliga värderingar som ligger bakom nedgången – tvärtom är yngre generationer positiva till facket. De tycks dock sakna förutsättningar och incitament att gå med.
