Nyligen levererade Johan Eklund och Johan Larsson en underlagsrapport till den oberoende Kommissionen för en hållbar och inkluderande tillväxt i Malmö. De två ekonomerna menar att 75 000 Malmöbor saknar självförsörjning, som de definierar som bruttoinkomster om minst 15 500 kronor i månaden.

Via offentlig statistik har vi tittat närmare på var dessa Malmöbor fick sina inkomster ifrån. Vi kan inte göra någon annan tolkning än att ekonomernas definition av självförsörjning och deras rekommendationer har en tydligt ideologisk prägel. Malmö används för att rikta udden mot det svenska välfärdssamhället då exempelvis föräldralediga och studenter räknades till gruppen icke-självförsörjande.

Välfärden möjliggörs av att alla bidrar efter förmåga och tar del av den efter behov. Tack vare välfärdssamhället kan nyblivna föräldrar, oavsett inkomst, stanna hemma med sina barn under barnets första tid i livet. Det gynnar barns utveckling men vi vet också att samhället i övrigt tjänar på det. Dessa människor är ingen belastning för samhället.

Fri tillgång till utbildning

En av de viktigaste investeringarna som samhället kan göra är att ge alla människor fri tillgång till utbildning. I Malmö kämpade vi socialdemokrater hårt för etableringen av Malmö högskola, numera Malmö universitet. Att påskina att hälften av Malmös 18 0000 studenter som inte nådde upp till Eklund och Larssons definition inkomstgräns på något sätt skulle vara en belastning för samhället är orimligt. 

Malmö ligger i Nordens mest expansiva gränsregion. Under årtionden har vi jobbat politiskt med att knyta ihop arbetsmarknadsregionen i Öresund och underlätta för människor att jobba på båda sidor om gränsen.

De senaste tillgängliga sifforna nedbrutna för Malmö från 2017 visar att 7 400 Malmöbor arbetade och fick lön från Danmark. Även dessa är självförsörjande.

Men det som tydliggör att rapporten har agenda är att cirka 19 000 av de, som enligt dessa ekonomers definition saknar egen försörjning, egentligen hade lön från arbete som huvudsaklig inkomst. Det handlar alltså arbetande låginkomsttagare.

Många har osäkra anställningar

Detta är ett samhällsproblem, men på ett helt annat sätt än vad de två ekonomerna ger sken av. För ingenstans förs resonemang om utvecklingen på arbetsmarknaden där fler jobbar i osäkra anställningsformer, om dåliga villkor eller löner som pressas neråt av en oreglerad arbetskraftsinvandring och en framväxande gig-ekonomi. I stället föreslås, som så ofta förut, sänkta bidrag.

Det är dock oklart på vilket sätt låglönearbetare gynnas av att arbetslösa blir fattigare.

et är tydligt att de två ekonomerna utgår från att det är individen – den arbetslöse eller ungdomen som jobbar timmar på restaurang – som har makten på arbetsmarknaden och kan välja sin livssituation. Det är samma felaktiga antaganden som högerekonomer har gjort i årtionden. 

Malmö ska ta ytterligare steg

Låt oss vara tydliga: Även om arbetslösheten sjunker och allt färre Malmöbor behöver försörjningsstöd för att klara sig, är det alldeles för många som saknar arbete och en egen inkomst.

Liksom som andra svenska storstäder har vi problem med segregation och ökande ekonomiska klyftor.

Här har vi socialdemokrater en stor uppgift framför oss, såväl nationellt som lokalt. I Malmö söker vi därför Malmöbornas förtroende i höstens val för att ta ytterligare steg i att bygga Malmö helt.

Det handlar bland annat om tidiga insatser för ett tryggare Malmö, investeringar för att fler barn ska klara skolan, satsningar på att få fram fler jobb med goda villkor och på att rusta fler Malmöbor så att de kan ta jobben. 

Men det sista Malmö och Malmöborna behöver är att ännu en gång användas som rekvisita av debattörer som driver på för att vrida samhällsutvecklingen högerut.