Det är högsommar och längs med svenska vägar och utanför köpcentrum gör många unga sina första erfarenheter av arbetsmarknaden när de jobbar som jordgubbsförsäljare.

Och med det kommer också larmrapporterna: Många jordgubbsförsäljare saknar anställningsbevis, jobbar långa pass utan rast och kan inte gå på toaletten. Många sommarjobbande ungdomar har också ”solskensavtal”, där de bara får betalt om det är så vackert väder att folk vill köpa bär.

När den här typen av risiga arbetsvillkor för säsongsjobbare och ferieanställda avslöjas så är det inte sällan företrädare för vuxenvärlden möter det med en fnysning. Sånt gnäll! Det första jobbet ska vara ett skitjobb, en fot in. Slitet och utsattheten är ju något övergående som bara bygger karaktär.

Riktigt så enkelt är det ändå inte. Otryggheten är ingenting som bara finns på en klart avgränsad del av svensk arbetsmarknad. 

70 procent är otrygga

Tankesmedjan Arena Idé visade i en rapport för något år sedan att de mest osäkra formerna av tidsbegränsade anställningar har ökat kraftigt på de tryggare formernas bekostnad. 

Bilden går igen i Det otrygga arbetslivet i Sverige, en ny en bok författad av forskaren Johan Alfonsson och utgiven på fackliga tankesmedjan Katalys. Efter 1990-talskrisen ökade andelen anställda med tillfälliga kontrakt från 10 procent till att utgöra uppemot 18 procent i början av det här seklet. Nivån har varit stabil sedan dess men den otryggaste typen av tillfällig anställning, behovsanställning, har ökat dramatiskt i gruppen.

Till detta kan man lägga att allt fler anställs inom bemanningsföretag och så kallade gigjobbare som tar enskilda arbetsuppdrag och ofta saknar den anställdes skydd och rättigheter.

Och så där kan livet gå runt i åratal.

Utan fast jobb, inget hyreskontrakt, inga lån att köpa en bostad för. Volvo, villa, vovve? Knappast. Livet skjuts på framtiden.

Minst var femte löntagare i Sverige arbetar numera under otrygga villkor och av alla tillfälligt anställda återfinns nästan 70 procent i arbetarklassen. Nästan hela den ökning av tillfälliga anställningar som skett sedan 1990-talet har skett inom yrken som traditionellt organiseras inom LO-förbunden.

Makten har förskjutits

Man kan med fog säga att svensk arbetsmarknad genomgår en metamorfos där hela idén om vad det innebär att vara anställd håller på att förändras. Tryggheten och rättigheterna försvinner för löntagarna, men ansvaret och skyldigheterna är de samma. 

Det Sverige gått igenom är en maktförskjutning till arbetsgivarnas fördel, påhejad av politiker som sagt sig önska modernisera arbetslivet. Hur har man gjort det?

Genom urholkat anställningsskydd för tillfälligt anställda och avreglerad bemanningsbransch. Genom försämringar av a-kassan och ökad press på arbetslösa att acceptera allt sämre villkor. Genom acceptans av massarbetslöshet.

När fackföreningarnas medlemsantal samtidigt minskat har löntagarnas traditionella metoder för att kämpa för sina intressen gröpts ur.

Unga vill inte ha otrygghet

För något år sedan visade en undersökning från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, att 88 procent av unga mellan 16 och 24 år ville ha fasta arbetstider.

Undersökningen visade också att unga med otrygga anställningar mådde betydligt sämre än ungdomar med fast jobb.

Och senaste upplagan av Ungdomsbarometern visade att ”fast anställning, god arbetsmiljö och kollektivavtal har blivit allt viktigare för unga i Sverige som ska kliva in i arbetslivet”.

Arbetslivet ska inte vara ett stånd

Landets unga vill inte att arbetsmarknaden ska fungera som ett jordgubbsstånd, alltså.

Så låt sommaren bli början på ett arbete för återerövrad trygghet för alla löntagare, unga som gamla. Johan Alfonsson skissar på lösningar: skärpta lagar för att stoppa missbruket av tidsbegränsade anställningar och ökad trygghet så att arbetslösa inte längre kan användas för att trycka nedåt på anställningsvillkor.

Dessutom måste den fackliga organiseringen öka för att garantera bättre arbetsplatser och schystare villkor.

Full tid, fasta tjänster, trygg månadslön och goda trygghetsförsäkringar måste vara de krav som arbetarrörelsen ställer – både i val- och avtalsrörelse.