För några veckor sedan stod Magdalena Andersson och Ulf Kristersson ett kort ögonblick sida vid sida och utstrålade enighet i en för Sverige viktig fråga, Natofrågan.

Skulle partierna tillsammans föra Sverige in i Nato? Och skulle det vara möjligt att utöka samarbetet även i andra frågor? Rent av bilda regering tillsammans?

Den här typen av spekulationer uppstår ofta när ett riksdagsval närmar sig. En ”stor koalition” som det brukar kallas när de största partierna regerar tillsammans, är inte alls ovanligt i många europeiska länder. De skapas ofta när inget av de stora partierna hittar mindre partier att bilda majoritet med.

Kristersson har inte hittat sitt omdöme

Efter Natoframträdandet hakade Dagens Nyheters ledarsida genast på och menade att Moderaterna och Socialdemokraterna mycket väl kan regera tillsammans efter valet i höst.

Det kan bli ett rörigt valresultat och till slut kanske bara detta alternativ framstår som det riktiga och ansvarsfulla, menade DN:s ledare.

Men nej.

Bara några dagar efter Natoenigheten med Magdalena Andersson ställde sig Ulf Kristerson i stället lydigt bakom Jimmie Åkessons misstroendeomröstning av hennes justitieminister.

En kort tid senare försökte Kristersson som en tonåring som ännu inte riktigt hittat sitt omdöme hindra en omröstning om pensionerna i Sveriges riksdag.

Att Magdalena Andersson fick lov att nästan överslätande säga ”då tar vi omröstningen i nästa vecka i stället, Ulf” är väl ungefär hur man brukar bemöta obstinata tonåringar.

Någon vidare skjuts för spekulationerna om en ansvarsfull samlingsregering mellan de två gav inte händelsen.

Samsynen mellan S och M finns inte

Det här visar att det politiska klimatet för en stor koalition mellan Moderaterna och Socialdemokraterna är mer fjärran än någonsin.

Så sent som vid valet 2018 var det dock en möjlighet som lyftes. Mittenpartierna ville inte släppa fram vare sig Ulf Kristersson, som skulle vara beroende av Sverigedemokraterna för att regera, eller Stefan Löfven till en fortsatt statsministerpost. Bland spekulationerna om ett kommande extra val lyftes då även utvägen att placera M och S i samma regering.

Efter 18 veckors förhandlingar skrevs i stället januariavtalet under och Stefan Löfven fick fortsätta som statsminister.

Bland Moderaternas alla decenniegamla förslag om att montera ned välfärdssamhället fanns då fortfarande ett litet spår av en arbetsmarknadspolitik som kunde ses som kontaktpunkter med Socialdemokraterna. Det var en liten skärv av det regelverk som även Moderaterna ansåg skulle omgärda arbetsmarknaden.

För Socialdemokraterna och LO var ”ordning och reda på arbetsmarknaden” en garanti för schysta löner och villkor.

För arbetsgivare och Moderaterna var ”ordning och reda på arbetsmarknaden” en garanti för schyst konkurrens och företagande på lika villkor.

Vi fick januariavtalet

Medan den socialdemokratiska viljan till klara regler på arbetsmarknaden hade varit svår att lansera i liberala kretsar fanns alltså liknande tankegångar hos storföretagens bästa vän Moderaterna.

En stor koalition skulle i denna tankebubbla säkra både arbetstagares och seriösa arbetsgivares intressen på arbetsmarknaden.

Det blev ingen stor koalition. I stället fick vi som sagt januariavtalet.

Och en tilltagande oreda på arbetsmarknaden när Centerns marknadsliberala privatiseringstankar släpptes loss.

Men samtidigt har även Moderaterna förändrats. Ulf Kristersson tillträdde när Anna Kinberg Batra hoppade av 2017. I dag går Moderaternas urgamla krav på nedskärningar i välfärden hand i hand med en solid del av det Sverigedemokratiska tankegodset.

Samsynen om arbetsmarknaden är i det närmaste obefintlig.

Skulle Moderaterna i dag lämna den sfären lär de tappa en stor del av sina röster.

Kristersson omformade M till ett light-SD

Vidare har Svenskt Näringsliv och deras tankesmedjor numera tydligt anammat mer av Centerns politik för nyliberala avregleringar.

För Svenskt Näringsliv är de tidigare spåren av Moderat arbetsmarknadspolitik inte lika attraktiva som Centerns stora avregleringar och allsköns rut- och rotbidrag.

Så nej, någon koalition mellan Socialdemokraterna och Moderaterna kommer vi inte att få se efter valet i höst.

De sista beröringspunkterna mellan partierna försvann när Ulf Kristersson hellre omformade Moderaterna till en del av det konservativa SD-blocket.