Om en vecka från i dag går jag på semester. Det känns fullständigt fantastiskt.

Det blir första gången sedan 2018 som jag har mer än en veckas sammanhängande ledighet. Och dessutom har jag jobbat dubbelt i ett halvår. Som ni hör är det fruktansvärt synd om mig.

Men kanske inte lika synd som om Maria och Reagan Agdipa, de filippinska gästarbetarna som efter fler års slit i Saudiarabiens servicesektor fått en veckas betald ledighet och lyckats skramla ihop till en utlandsresa. Jag minns fortfarande hur de sken ikapp med solen när de knäppte selfies på Kärleksbron i georgiska Tbilisi. 

Utan övertidstimmarna gick ekonomin inte ihop alls. Det var därför nästan alla släpade sig till jobbet även vid sjukdom.

Fast kanske var det mer synd om de kvinnliga textilarbetarna jag intervjuade i Bangladesh, som sydde kläder åt svenska företag för så låga löner att de tio semesterdagarna mest blev ett stressmoment. Utan övertidstimmarna gick ekonomin inte ihop alls. Det var därför nästan alla släpade sig till jobbet även vid sjukdom. 

Textilarbetarna blev regelbundet blåsta av fabriksägarna och gick sönder av den nedbrytande arbetsmiljön, men kanske var det värre för de myanmariska migrantarbetarna jag mötte i thailändska Phuket. Utan hjälm och med flipflops på fötterna byggde de  lyxhotell, sov i plåtskjul och kunde kastas ut ur landet utan ett ögonblicks varsel. 

Men byggarbetarna i turistparadiset hade ju åtminstone en regelbunden inkomst och en dags betald ledighet i månaden. Gatuförsäljarna jag träffade i Afghanistans huvudstad Kabul och daglönarna i svavelgruvan på indonesiska Java hade varken eller. För att inte tala om kokabönderna i Peru som regelbundet föll offer för trefrontskriget mellan militären, gerillan och kartellerna.        

Sanningen är förstås att semester varken är en tyck synd-om tävling eller ett vem förtjänar det mest-mästerskap.

Sanningen är förstås att semester varken är en tyck synd-om tävling eller ett vem förtjänar det mest-mästerskap. Semestern är ett resultat av tidigare generationers kamp och en indikation på hur samtiden värderar de vars arbete bygger välfärden. 

Jag har för avsikt att njuta av min semester med gott samvete och jag hoppas att du kommer att göra detsamma. 

Men när det i augusti är dags att återgå till verkligheten kan det vara värt att ägna en tanke åt den stora majoritet – globalt arbetar två tredjedelar i den informella sektorn – som inte har den välförtjänta lyxen av betald ledighet.

Och åt hur vi kan bygga ett samhälle där semester inte är ett privilegium utan en rättighet – även för de som syr våra kläder, bygger våra hus eller städar hos statsministern.