Moa Berglöfs Reinfeldt-bok svarar inte på någon av läsarens frågor

RECENSION. Liberalismen är den bästa ideologin. Det bevisas av det faktum att liberaler anser att deras ideologi per definition inte kan leda till något dåligt.

Om vi till exempel diskuterar hur nazismen kunde få makten i Tyskland, så menar liberaler att alla möjliga politiska motståndare – den kollektivistiska socialismen, de förrädiska konservativa, eller de principlösa bondepartierna – bär mycket skuld.

Men att den frisläppta kapitalismen som liberaler förespråkat kraschade ekonomin, det behöver ingen påpeka.

Eller det faktum att USA:s invasion av Irak och Afghanistan, som svenska liberala politiker hurrade för, förstört det hopp som fanns om ett demokratiskt Mellanöstern. Det är alltid någon annans fel.

Moa Berglöfs bok Landsförrädare handlar om ett mycket intressant ämne – hur Moderaterna gick från Fredrik Reinfeldts liberala ideal till att hamna i släptåg till Jimmie Åkessons brunhöger.

Hur skedde denna utveckling? Kunde det ha blivit annorlunda? Finns det några vägar därifrån?

Berglöf beskriver bakgrunden till sin egen politiska bana som nyliberal som ett slags uppror mot regler. Inför juridikstudierna är hon ljummen – det är de nattliga diskussionerna om individens rättigheter mot staten som hon går i gång på.

I hela boken finns det inget som gör henne lika entusiastisk som MUF-kampanjen ”Jag älskar att äga”. Kanske inte för dess hårda principiella försvar för kapitalismen som för att den retar motståndarna till vansinne.

När Fredrik Reinfeldt får chansen att omgestalta Moderaterna till ett mer liberalt och regeringsdugligt parti är Moa Berglöf en del av den unga storstadsgeneration som kavlar upp ärmarna.

Hon är inte en del av den innersta kretsen – Reinfeldt, Borg, Schenström, Littorin och Schlingmann – men strax utanför.

Hon jobbar med presskontakter, skriver artiklar och tal. Men – och det blir tydligt i denna bok – den politiska linjen läggs i rum som Berglöf inte har tillträde till, eller intresse för.

Blicken är inte inifrån beslutsrummet utan från korridoren utanför, och inte sällan fixerad på kontorets inre hierarkier. Därmed blir många frågorna kring partiets egna överväganden obesvarade, och om det kunde blivit annorlunda.

De stora frågorna är:

Varför är det kring perioder av liberalisering som människor tyr sig till fascistiska ideologier?

Varför är det i samband med att Moderaterna och Carl Bildt vinner valet 1991 som Sverige får sitt första främlingsfientliga parti sedan andra världskriget, Ny Demokrati?

Och varför är det samtidigt som Reinfeldts parti har makten som de tidigare marginaliserade Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen 2010, och i valet därefter blir ett av de största partierna?

Boken ger oss inget svar på något av detta.

…här finns däremot en oavsiktlig parallell mellan Berglöfs liberala ideologi och de arga och besvikna människor som skyller alla fel i samhället på invandringen.

Åtminstone tre kopplingar mellan liberaliseringen och främlingsfientligheten är uppenbara. Otryggheten inför framtiden ökar, konkurrensen skärps och invandrare utmålas oftare som problem.

Under Reinfeldt-epoken såldes skolor och sjukhus till riskkapitalister, sjukförsäkring och a-kassa försämrades, allmännyttan urholkades och stora delar av omfördelningen i skattesystemet togs helt enkelt bort.

På mycket kort tid hamnade utförsäkrade och arbetslösa under extrem stress.

Samtidigt öppnade Reinfeldt svensk arbetsmarknad för osund underbudskonkurrens, regeringen slogs för att utländska arbetare inte skulle omfattas av svenska kollektivavtal.

Därigenom kopplades invandring med otrygghet på arbetsmarknaden för stora grupper av arbetare. Invandrare som redan befann sig i Sverige utmålades av Reinfeldt som ett annat hot: som delar av ett kostsamt bidragsberoende ”utanförskap”.

När Mona Sahlin höll valtal i invandrartäta Botkyrka var Reinfeldts budskap att hon talade ”till dem som inte har arbete”.

De idéer som i dag florerar om att invandrare är lågproduktiva fanns i denna Reinfeldtska idé om utanförskapet innan högerextrema grupper började torgföra dem.

I dag vet vi via forskning att det gick direkta väljarströmmar till SD från de som hamnade i ekonomiska problem efter Reinfeldts stålbad. Det gäller även LO-arbetare i bygg- och transportbranschen som pressats att konkurrera med löner som var en bråkdel av de svenska avtalens.

Om detta finns inte ett ord i Moa Berglöfs bok. Det kanske är bekvämast så.

Men här finns däremot en oavsiktlig parallell mellan Berglöfs liberala ideologi och de arga och besvikna människor som skyller alla fel i samhället på invandringen.

Liberalismens stolta motto är att varje människa är sin egen lyckas smed. Ingen är dock sin egen olyckas smed. Det är alltid någon annan.

Aron Etzler är Vänsterpartiets partisekreterare och författare till boken Reinfeldteffekten.