Och så lanserades den, LO:s valfilm. Under kampanjtemat ”Hela svaret” lanseras nu den 57 sekunder långa reklamen som säger sig ge just det – hela svaret.

I inledningen ser vi väckarklockor som ringer upp arbetare. Dags att gå till jobbet. Vad som i slutet avslöjas vara ett par går upp med en timmes mellanrum. Redan här börjar vardagsbesvären.

Våld, stress och akuta situationer

Förberedelserna som följer liknar en ritual. Arbetskläder ska på, stämningen är sammanbiten; nu börjar allvaret. Vi får följa med in i väktarens våldsamma ingripanden, vårdpersonalens spring i sjukhuskorridorer. När stundens hetta lagt sig filmas paret i sin gemensamma soffa framför tv, bland lego-stök.

Filtret är mörkt och kallt. Bilden av Sverige som målas upp under denna knappa minut får snarare ett konstaterande än en avsiktsförklaring. På jobbet möter den vårdanställda och väktaren arbetarnas vardags allvar. Våld, stress, akuta situationer att lösa och ett tempo som inte känns igen från något kontor, oavsett sort.

Det som kanske initialt var tänkt att driva i gång en valrörelse känns tyvärr mest som ett dystert konstaterande om sakernas ordning – och oordning.

Få budskap

Visst finns här konflikt. Personerna är uppenbart pressade på sina arbeten och blåljusen ger en känsla av att det pågår polisiära ingripanden, något som i större utsträckning sker i närheten av LO-medlemmarnas vardag på jobbet så väl som på fritiden. Ändå lyfter den inte riktigt. 

Svensson kommunikation, byrån bakom den väl påkostade produktionen, säger sig jobba med både hjärta och hjärna. Vanmakt och uppgivenhet känns närmare sanningen.

Det enda riktigt tydliga budskapet som ges är att rösta på Socialdemokraterna den 11 september. Men varför?

Stram ekonomisk politik framöver

När Hela svaret-kampanjen lanserades för dryga två månader sedan lyftes LO-kollektivets insatser i samhällets frontlinje. Den något längre första filmen lyfter konkreta politiska krav. Mer i plånboken vid pension, stärkt a-kassa, slopad karens. Och ett bestämt nej till höjd pensionsålder.

Då som nu verkar de socialdemokratiska finansministrarna hålla hårt i slantarna. För inte alltför längesedan hette hon Magdalena Andersson, nu heter han Mikael Damberg. Den förstnämnda svarade på sin tid med att ”LO ställer alltid krav”. Den sistnämnda hyllade så sent som i veckan den åtstramningspolitik som hans företrädare drivit. Att det blir en förändring i den ekonomisk-politiska riktningen känns långt borta. 

Hur problemen som radas upp i den första filmen ska lösas förblir obesvarat. Kanske är det därför de plockades bort i den andra.

Filmen väcker snarare frågor, om än relevanta sådana. Filmsnutten är fåordig och lämnar åskådaren med en klump i magen snarare än en känsla av jävlar anamma. Var finns framtidstron? Lösningarna? Om man får lita på LO:s valfilm så är det mest dystert att vara arbetare. Men rösta på Socialdemokraterna, det ska man göra.