En ung man tränar på gården till ursprungsfolket Nasas huvudkontor. Han är muskulös, klädd i vitt linne och lyfter en hemmabyggd skivstång med ena handen.

En ung man tränar på bakgården till samlingslokalen i Tacueyo. Kollektiva strukturer gjorde att ursprungsfolket Nasa klarade pandemin bättre än resten av Colombia.

Arbetet Global

Arbetet Global är ett projekt som delfinansieras av Union to Union.

Vägen slingrar sig upp mot byn Tacueyo i sydvästra Colombia. Området tillhör ursprungsfolket Nasa. Landskapet är förförande vackert. 

Vid en fiskodling uppe på sluttningen arbetar en kvinna kring bassängerna. En pojke fibblar med sitt lasso medan han iakttar pappan som föser upp korna på ett lastbilsflak. 

Nedanför de grönskande bergen, mitt i byn, ligger Nasafolkets samlingslokaler med kontor, juridisk rådgivning, egen bank och sjukstuga. 

På baksidan av huset arbetar några män bland majsplantorna. Det är snart dags för skörd.

– Vi äger vårt eget arbete och marken vi brukar. Därför har vi större möjlighet att kontrollera våra liv och kompensera för eventuella kriser, förklarar Marcelino Noscue.

Han har nyligen valts in som en av fyra ledamöter i Nasas högsta beslutande organ. Precis som övriga förtroendeuppdrag är mandatet fyraårigt. Systemet bygger på att ingen makt ska kunnas cementeras.

Marcelino Noscue har precis avslutat ett möte i matsalen. Mellan slamret från grytor och bestick förklarar han:

– Under pandemin sattes vår autonomi på hårda prov.

Urfolksledaren Marcelino Noscue, iklädd röd t-tröja och ett virkat band över bröstet, blickar ut i fjärran. I ena handen håller han en snidad trästav.
Marcelino Noscue har valts in i ursprungsfolket Nasas högsta beslutande organ.

Mathjälp till storstad under pandemin

Men till skillnad från stora delar av det colombianska samhället ökade inte fattigdomen i reservaten. Tack vare att de flesta bönderna äger sin egen mark kunde var och en pytsa in vad som behövdes till det gemensamma.

– Systemet bygger på frivillighet. Under pandemin uppmanades de med egna odlingar att donera för att vi skulle kunna dela ut till de behövande.

Hjälpen stannade inte vid reservatets egna gränser. Bussar lastades fulla med mat och kördes till storstaden Cali.

– Medan folk svalt i städerna och staten delade ut sina små påsar kom vi med säckar med mat, konstaterar Marcelino Noscue stolt.

Mordhotad av Colombias karteller

I ett av samlingslokalernas rum sitter Celia Umenza och går igenom de senaste mordhoten. Hon är högt uppsatt ledare i organisationen och lever med ett pris på sitt huvud.

De inkomna hoten skrivs ut. Farc, Svarta örnarna, Sinaloakartellen, ELN, EPL. Papper efter papper efter papper.  

Varför vill så många väpnade grupper mörda ursprungsbefolkningens ledare? Celia Umenza förklarar:

– Vi har skapat ett samhälle där vi bestämmer över våra egna liv. Vi kan studera och starta företag som vi själva äger. Vi föder upp kycklingar eller odlar jorden. Så när vi måste mobilisera kan vi sluta arbeta och finnas där för kollektivet. Vi behöver inte tillåtelse från någon.

En äldre man i rutig skjorta talar framför åhörare som sitter på betongtrappor runtom honom.
Stormöte i Tacueyo. Nya representanter ska röstas fram.

Narkotikaodling splittrar samhället

Hoten utifrån är inte den enda utmaningen. När mörkret faller över Tacueyo lyser bergen upp. Tusen och åter tusen lampor bildar små fält över de omgivande bergens sluttningar. Det är som stjärnhimlen speglar sig i bergslandskapet. 

Odlingarna av marijuana och koka måste få ljus och växa även när solens strålar inte längre når hit. Efterfrågan är för stor för att låta plantorna vila.

Inkomsterna från marijuana och koka skär rakt igenom samhället, rörelsen och enskilda familjer.

Från fönstret på sitt kontor har Celia Umenza utsikt mot bergen:

– De försöker utmåla oss som knarkhandlare. Vi menar att de verkliga langarna finns i regeringen, i militären och polisen. Vad ska vi säga till människor när staten inte investerar i våra områden? De sociala investeringarna i Colombia går till de rika och till markägarna. För småbönder finns det inga investeringar.

Små kluster av ljus syns utspridda på en bergssluttning. Det är lampor för odlingar av koka och marijuana. I bakgrunden syns en mörk natthimmel.
När mörkret faller lyser narkotikaodlingarna upp Tacueyos bergssluttningar.

”En kamrat blev mördad i natt”

Nedanför de upplysta bergen samlas ursprungsfolkets självförsvarsgarde Kiwe thegnas – ”de som försvarar livet och landet” – för att möta de faror som lurar i mörkret.    

Samordnaren Floresmiro Noscue Silva går igenom säkerhetsläget och taktiken inför nattens patrull. Den samlade gruppen lyssnar koncentrerat. 

– Jag måste informera om en tragisk händelse, säger Floresmiro Noscue Silva.

– Vi försöker utreda vad som hände och vem som ligger bakom. En kamrat, en äldre kvinna, blev avrättad inatt.

Utmanar Colombias väpnade grupper

Nasas mark är eftertraktad av grupper som vill odla illegala grödor, etablera gruvor och utvinna andra naturresurser. Men trots konstanta hot och regelbundna mord fortsätter ursprungsrörelsen att utmana de väpnande grupperna, staten och andra ekonomiska maktintressen.

– De är efter oss på grund av vårt arbete och hur vi organiserar oss. De väpnande grupperna och de multinationella företagen ser på oss som ett problem. Vi vägrar acceptera att de förorenar vårt vatten, förstör våra berg och moder jord. Många har gett sitt liv för vår sak, säger Floresmiro Noscue Silva.

Utanför står en pickup och ett gäng motorcyklar redo. Karavanen ger sig av, ut i mörkret.

Celia Umenza, iklädd blå väst och flätad hatt, med en handväska hängd över axeln, står på en grusväg i skymningen. I bakgrunden lyser strålkastarljuset från en motorcykel.
Celia Umenza ger sig ut på nattlig patrull med byns försvarsgarde.

”Det är vi som bestämmer här”

Vägspärrar upprättas vid strategiska punkter. Det råder vapenförbud på de områden som ursprungsrörelsen kontrollerar. Det innebär i sin tur att Kiwe thegnas konfronterar alla hot beväpnade enbart med sina egna kroppar.

Celia Umenza tar till orda:

– De med vapen måste förstå att det är vi som bestämmer här. Att landet är vårt och vi kommer från en organisation med våra egna ledare. Vi måste fortsätta bevisa det. Att vi som ursprungsfolk alltid kommer att finnas här.

Colombia

I september 2016, efter 52 års inbördeskrig, undertecknade Colombias regering och gerillarörelsen Farc ett fredsavtal. 

Över 250 000 människor dödades under inbördeskriget – merparten av dem civila – och fler än fem miljoner människor tvingades fly sina hem. 

Enligt FN låg paramilitära högergrupper låg bakom 80 procent av morden. Vänstergerillor som Farc stod för 12 procent och regeringsstyrkor för resterande 8 procent av dödandet. 

Sedan 2015 är Colombia det land som har högst andel internflyktingar, före Syrien.

Även om Colombia nu officiellt har fred så har samtidigt våldet mot sociala ledare ökat markant. Colombia är världens farligaste land för människorättsförsvarare.

Grupper av före detta Farcsoldater som avideologiserats och fungerar som renodlade narkotikakarteller strider mot andra väpnade grupper om kontrollen över den lukrativa droghandeln. 

Trots fredsavtalet beräknas det finnas över 90 väpnade grupper i Colombia. Kopplingar till högt uppsatta politiker och företrädare för näringslivet har visat sig vara många.