Malmö är en stad i sorg. Två lärare på Malmö Latinskola är mördade. Den misstänkte är en 18-årig elev på skolan. 18-åringen erkänner i polisförhör morden och hans advokat talar om ett ”svårfångat motiv”.

Människors sorg och bestörtning går att ta på. Magdalena Andersson, Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson har kondolerat. Det är förstås värdigt och rätt. Men var finns de politiska slutsatserna? Detta är ju inte det första blodiga dådet mot en svensk skola i närtid.

På bara ett halvår har Skåne fått uppleva tre skolattacker. Vid de två senaste – i Eslöv och Kristianstad, 9 augusti 2021 respektive 10 januari 2022 – dog ingen men både lärare och elever skadades. Efter attackerna kom det uppgifter om att gärningsmännen, pojkar i 15-årsåldern, haft kontakt i flera år via internet och att de träffats ett par gånger. De har enligt Expressen och Expo delat våldsfilmer från högerextrema attentat med varandra.

”Terrorism” sa Ulf Kristersson

Backar vi bandet ännu lite till så landar vi i januari och i Halland.

Då kom domen mot en 25-årig man som gått till attack mot sin gamla gymnasieskola i Varberg. Mannen hade en januarimorgon 2021 spraymålat sin lägenhet med hakkors och åkte sedan till skolan beväpnad med en yxa, kniv och molotovcocktails. En elev skadades i handen efter att ha mottagit yxhugg. 25-åringen hade på sociala medier publicerat bilder med texten ”Våga vara stolt svensk och det är fan inget att skämmas över”.

Vad har våra politiker att säga om sådant här? Just ingenting, vad det verkar. Särskilt stämningen hos den utspelssjuka oppositionen är värd att notera. Jämför stillsamheten inför våldet i skolan med hur det lät när en 55-årig man i Göteborg sprängde den fastighet han skulle vräkas från. ”En slags terrorism”, sa Ulf Kristersson karskt då. SD:s Jimmie Åkesson skrev på Facebook att ”floskler inte biter på gängkriminella” och ville utlysa undantagstillstånd.

På torsdagen varnade Säkerhetspolisen för att man ser ett ökat antal barn och unga som radikaliseras på nätet.

”De senaste årens utveckling visar att antalet minderåriga i Sverige som både har avsikt och förmåga att delta i högerextremistiskt terrorrelaterad brottslighet förefaller öka. Utvecklingen drivs på av radikaliseringen på digitala plattformar”, skriver Säpo i sin årsbok.

En slags terrorism, kanske man skulle kunna säga.

Väcker minnen från Kronans skola

Vågen av skolattacker väcker minnen från oktober 2015 då en 21 år gammal man beväpnad med svärd och kniv angrep personal och elever på grundskolan Kronan i Trollhättan. I attacken dödades tre personer förutom gärningsmannen som avled på plats av skottskador från polis. Polisen uppgav tidigt att dådet var ett hatbrott och före attacken på tog gärningsmannen del av flera filmer med rasistiska och nazistiska inslag på sociala medier.

Då, inte minst med terrorn på Utøya färskt i minnet, var det många som varnade för unga ensamvargar som radikaliseras på internet och finner stöd för sina övertygelser i ett mer fördomsfullt offentligt samtal. Sedan dess har saken bara blivit mer akut, vilket Säpo pekar på. Här har både polisen och politikerna ett stort ansvar att agera.

Många svenska skolattacker är också berättelser om en socialtjänst i kris. Om varningar som inte hörsammas, om unga pojkar som faller igenom.

Ta attentatet i Eslöv, till exempel. Här hade både lärare och poliser uppmärksammat socialtjänsten om pojkens skolk, kicksökande, vapenintresse och högerextrema åsikter. Här hade lärare som beskrev pojken som en tickande bomb och som, enligt polisutredningen, upplevde en frustration över att skolan ”inte får någon hjälp av socialtjänsten”.

Den bilden, med skillnader på detaljnivå, går igen och igen. När andra samhällssystem brister ökar trycket på socialtjänsten. Funkar inte skolan, arbetsmarknaden eller psykiatrin så märks det direkt på socialkontoren.

Var fjärde lärare utsatt för hot

Vill man lyfta blicken ytterligare har Lärarförbundet larmat om att var fjärde högstadielärare har utsatts för hot om våld av elever. Verbalt våld har drabbat så många som sex av tio. Fysiskt våld av elever har 15 procent utsatts för. 27 procent av högstadielärarna menar att hot och våld är ett ganska eller mycket stort problem på skolan där de jobbar.

Så var är våra politiker? Och var är kraven på handlingsplaner mot högerextrem radikalisering? Kraven på ett bättre samarbete mellan skola, socialtjänst och ungdomspsykiatrin? Åtgärder för att stärka socialtjänsten? För att anställa fler lärare, skolvärdar, mentorer, elevassistenter och socialpedagoger? Var finns vreden? Viljan?

Nej, det är tyst. Med sex månade kvar till valet verkar få folkvalda ha något särskilt att säga om det inte sällan ideologiskt motiverade våldet som riktas mot svenska elever och lärare.