Ida-Maria Svonni har jobbat för LKAB i tre omgångar. Nu är det nog. ”Krocken med den samiska kulturen blev för stor”, säger hon.

”Vi i Socialdemokraterna älskar gruvor”, utbrast Karl-Petter Thorwaldsson i en av sina första intervjuer som näringsminister. Igår var det också han som meddelade att regeringen ger tillstånd till den omstridda gruvan i Kallak i Jokkmokks kommun.

Uppsvinget för den svenska gruv­näringen har väckt entusiasm hos politiker och företag, för att inte säga upp­hetsning.

Det förstår Ida-Maria Svonni bättre än de flesta. Hon är uppvuxen i Svappa­vaara, en by där allt kretsar kring LKAB.

– Som 16-åring fick jag sommarjobb på kulsinterverket. Drömmen var att få fast jobb där. När jag var 18 höll den på att bli sann: Jag hade sommarjobb igen och ­kunde få stanna kvar.

Men hur mycket tryggheten vid LKAB än lockade valde Ida-Maria Svonni att åka tillbaka till Kiruna och gå ut gymnasiet, för att sedan söka till lärar­utbildningen i Luleå.

Klimatförändringar leder till hårdare skare (ett hårt övre skikt på snö­täcket som bildas när yt­skiktet tinar och sedan fryser igen) vilket går det svårare för renarna att komma åt näringsrik föda.

När hon berättar vad som sedan hände går hon över till presens, så levande är minnet för henne:

– Som 20-åring träffar jag min blivande man. Det blir en omsvängning i livet.

– Han lever mitt i den samiska kulturen och språket, med renskötseln i centrum. Den kultur som min farfar övergav när han lämnade renskötseln i Tornedalen, och köpte ett svenskt efternamn för att dölja sin samiska identitet. De rötter som vi inte pratade om i min familj.

Lars Göran Marainen har under sitt liv upplevt hur klimatförändringarna gjort det svårare för ­renarna att hitta bete och ­navigera i fjällmiljön vilket är en orsak till att han valt att utfodra dem.

Väljer liv med renskötsel

Ida-Maria och hennes pojkvän blir ”jätte­förälskade”. Paret väljer ett liv med renskötsel och bosätter sig i Jukkasjärvi, som är vinterbetesland för renarna. På kort tid får de tre döttrar.

Men renhjorden är inte stor nog för att ge två inkomster, och så småningom återvänder Ida-Maria Svonni till LKAB.

– På en så trygg arbetsplats lär du dig mycket. Det bästa är arbetsmentaliteten i skiftlaget. Man fostrar varandra. Man gör allt för att kvaliteten ska bli hög.

Ida-Maria Svonni har bara lovord för LKAB som arbetsgivare. Men efter sammanlagt tre perioder som LKAB-anställd bryter hon ändå upp.

– Krocken med den samiska kulturen blev för stor. En kultur där man lever med naturen, brukar den utan att förbruka.

– Jag förstår att stål behövs. Vi är inte emot LKAB:s gruva. Men det räcker nu, vi vill inte ha fler gruvor.

Även Lars-Göran Marainens syster Julia och hennes man Magnus Nutti har renar. Deras barn Márja-Kari, 5, och Nils-Áilu, 6, får anpassa sig efter renskötseln och delar skolgången mellan Kiruna och en skola i Karesuando.

Betesmarkerna krymper för renar

Till skillnad från LKAB:s gruva, som inte påverkar samebyn Talma, kommer den grafitgruva som det australiensiska bolaget Talga snart öppnar att krympa betesmarkerna för Ida-Maria Svonnis och hennes makes renar.

– Utländska företag tar inte samma ansvar som statliga LKAB. De tar vad de vill ha och försvinner när malmen är slut, befarar Ida-Maria Svonni.

Nils-Áilu, 6, får följa med mamma och pappa ut när de ska utfodra renarna. Lillasyster Márja-Kari får stanna hemma hos farmor och farfar i Övre Soppero.

I årtionden fick politiker i Norr­botten kämpa för varje nytt jobb. Ida-Maria Svonni, som i dag är projektledare på Sametinget, anser att det är dags att ­tänka om.

–  Nu har vi brist på personal och bostäder. Då kan vi inte säga ja till varje gruv­etablering.

Medan en gruva har en bestämd livslängd är renskötsel en hållbar näring. För Ida-Maria Svonni är det avgörande.

– I dag får samer vara stolta över sin kultur – samtidigt som rennäringen aldrig har varit så trängd. Drömmen är att våra döttrar ska ta över renarna och föra arvet vidare. Men nya gruvor gör det svårt. 

Ida-Maria Svonnis dotter Ida-Louise, 17, monterar ner ett hägn som familjen har utanför sin villa. Huset ska säljas och familjen flytta till Kiruna.

Även Lars-Göran Marainens syster Julia och hennes man Magnus Nutti har renar. Deras barn Márja-Kari, 5, och Nils-Áilu, 6, får anpassa sig efter renskötseln och delar skolgången mellan Kiruna och en skola i Karesuando.

Ida-Maria Svonnis man Per-Mikael är ute för att se till renhjorden. Uppe på ett fjäll får han syn på några av sina renar.

Nya gruvor ett hot mot renskötseln

I Sverige finns ­omkring 4 600 renägare (som äger minst en ren). 2 500 personer är beroende av inkomster från renskötsel. Antalet renar varierar från 225 000 till 280 000.

Renskötseln är ­för­behållen samer och kan bara be­drivas av den som är medlem i en same­by. De totalt 51 same­byarna leder ren­näringen inom varsitt geografiskt område. Renbete är tillåtet på 50 pro­cent av Sveriges yta.

Renar vandrar över stora områden längs urgamla flyttleder. Om flyttleden skärs av, till exempel av industrier, är det nästan omöjligt att få renarna att välja en annan väg.

I norra Sverige finns planer på en rad nya gruvor som kan på­verka ren­näringen, bland dem två nya järnmalmsgruvor i Kaunisvaara, en ny järnmalmsgruva i Kallak och en grafit­gruva i Vittangi.

Flera nya gruvor i Norrbotten och Västerbotten ska bryta mineraler som är viktiga för bilbatterier eller annan ny teknik som kan minska koldioxidutsläppen.