Havsnivåerna stiger tre gånger snabbare än för 50 år sedan. Värmeböljorna blir värre och vanligare. Köldknäppar blir ovanligare och mildare. Tropiska cykloner är kraftigare.

Det finns ett klart samband mellan det ­senaste årtiondets extremväder och klimat­förändringarna, slog FN:s klimatpanel IPCC fast i augusti.

Vi är sedan länge förbi spådomar och antaganden om hur vår värld kommer att se ut om vi inte förändrar vårt sätt att leva. Klimat­förändringarna är redan över oss.

Men det finns förstås en framtid också. Utan en snabb och ambitiös utsläppsminskning under de kommande tio åren kommer det bara att bli värre. För varje grad medeltemperaturen ökar så accelererar effekterna.

Allt varmare och surare hav, värre översvämningar, minskade skördar, djurarter som dör ut, missväxt, svältkatastrofer … En temperaturhöjning med en grad kan leda till att en miljard människor på klotet måste lämna sina hem. 

Gör vi tillräckligt för att nå klimatmålen? 

Ekonomin måste ställas om

Sverige har förbundit sig att minska sina utsläpp av växthusgaser till nettonoll år 2045. Enligt Klimatpolitiska rådet behöver utsläppen minska med uppemot 10 procent per år.

I dag ­ligger minskningstakten mellan 1 och 2,4 procent. Om vi ska hedra Parisavtalet skulle utsläppen behöva minska med uppemot 16 procent ­årligen. Det betyder i klartext att ekonomin måste ställas om på några år. Det kommer att kräva planering och politiskt mod.

Att omforma ett fossilberoende samhälle till ett som drivs av förnyelsebar energi kommer vara en seismisk förändring av ekonomin.

Det är ingen slump att det unga klimatuppvaknandet är så nära förbundet med ungas växande intresse för vänsteridéer och så kallad ”millennial ­socialism”. Rörelsen organiserar sig och växer kring en insikt att klimatförändringarna handlar om hur ekonomin fungerar i dag. Lösningarna ­handlar om hur ekonomin ska fungera i morgon.

Skrämmer skiten ur alla

Det skrämmer förstås skiten ur alla som ­hellre ser att marknaden eller naturkrafter löser problemet. Men handlingsförlamning är inte ett alternativ.

Så vad kan vi göra? 

Tja, det gemensamma kan bygga nya järn­vägar och investera i kollektivtrafik, cykelvägar och laddinfrastruktur. Det gemensamma kan ­investera i tillverkningen av elfordon och batterier. Elnätet kan rustas upp och byggas ut, precis som anläggningar för framställning och transport av vätgas. Till exempel.

På ett teoretiskt plan är det ju inte alls svårt att minska utsläppen. De flesta redskap som krävs finns. Koldioxidskatter, utsläpps­handel, förbud och regleringar finns men används inte i tillräcklig omfattning.

Politiskt stöttade satsningar på grön vätgas, fossilfri el och fossil­fritt stål och järn finns. Stödet till forskning och utveckling finns men behöver skalas upp. Idéer om en ny, grön giv – ett rättvist välfärdssamhälle med nollutsläpp – finns men saknar ännu tillräckligt stöd. Ambitionsnivån måste helt enkelt höjas.

Det kommer att kosta

Ja, det kommer att kosta. Det kommer att krävas en mer expansiv finanspolitik som ökar produktionen och en penningpolitik som bidrar till omställningen.

Men precis som forskaren Max ­Jerneck noterar i en ny rapport från tanke­smedjan Global Utmaning kan det inte vara ­storleken på statsskulden eller andra bok­föringsmål som avgör hur stora investeringar som ska ska göras. 

Jerneck argumenterar för att landets verkliga tillgångar – som arbetskraft, råvaror, kapital­varor – både kan och ska mobiliseras för omställningen. Statliga klimatinvesteringar i exempelvis järnvägar och elnät blir en vinst för svensk ekonomi när privata investeringar följer efter.

Vårt gröna folkhem ska inte vara ett fusk­bygge, sade Magdalena Andersson när hon installerades som ny socialdemokratisk partiledare. Tacka för det. Men då krävs också en helt ny syn på den ekonomiska politiken.