Nej, det är inget konstigt att Vänsterpartiet kräver politiskt inflytande för att inte säga nej till Magdalena Andersson som statsminister.  

Det är trots allt så det brukar gå till när en koalition av partier accepterar en regeringsbildare. Så också denna gång.

Miljöpartiet har saker de vill ha tillgodosedda – ministerposter till exempel – och Centerpartiet har sina krav.

Självklart måste också Vänsterpartiet kunna förvänta sig något.

Men det finns en skillnad på C och V här, och det är hur kraven ser ut.

Annie Lööfs villkor för att släppa fram Andersson – strandskydd och äganderätt i skogen – är hämtat från januariavtalets ruiner.

Nooshi Dadgostars krav tycks ha formulerats efter hand: Skjut upp las-överenskommelsen. Förbättra sjukförsäkringen. Höj pensionerna. Ge oss ett skriftligt avtal för att garantera oss inflytande. 

Saker har kommit till och försvunnit, undan för undan. Men gemensamt för förslagen är att de sannolikt inte kan få en riksdagsmajoritet med sig.

I en komplex övning i politiskt kompromissande – C håller fast vid sin dåraktiga linje att V helst inte ska ha något inflytande alls – så har Vänsterpartiets ledning släppt lös väldiga förväntningar på hur förhandlingsresultatet ska se ut.

Vänstern har inte vunnit på 20 år

Visst, en vinst enligt kravlistan ovan vore en stor framgång för Vänsterpartiet men det skulle också ha bidragit till något annat: att man kört in en kil mellan S och C. Det skulle också ha bidragit till att återupprätta den traditionella blockpolitiken.

Och blockpolitiken har för de traditionella ytterkantspartierna Vänsterpartiet och Moderaterna alltid varit vägen till politiskt inflytande i ett land där man traditionellt samarbetar i mitten och där socialdemokrater oftast leder regeringen.

Men framgångsrik blockpolitik ur ett vänsterperspektiv kräver en vänstermajoritet i riksdagen. Och de rödgröna partierna har inte vunnit majoriteten i ett nationellt val sedan 2002. SD:s intåg på den politiska scenen har också splittrat det icke-socialistiska blocket.

S har mött detta med en strategisk idé att knyta C närmare sig. Förhoppning är att Annie Lööfs parti ska tämjas och säkra socialdemokratins långsiktiga regeringsinnehav. Som mandaten är fördelade i dag – 60 procent av riksdagsledamöterna är konservativa, liberaler eller extremhöger – så är det rationellt för S att agera så. Även om det politiska priset varit högt.

Hundra år av sosseförnedring

Dessutom är det ju så att möjligheterna att få igenom jättemycket vänsterpolitik är lika jättesmå i dag som de var när Vänsterpartiet släppte fram Stefan Löfvens januariavtalsregering 2019. Ändå tycks det som att vänsterpartistiska riksdagsledamöter, partimedlemmar och väljare under de gångna veckorna förväntat sig en seger som aldrig varit realistisk.

Lyssnar man på V-företrädare i sociala medier kan man nästan få intrycket att det verkligt viktiga nu är betala tillbaka för hundra år av socialdemokratisk förnedring. 

”Dadgostar är duktig i strid, men klarar hon att sluta fred?”, frågade sig DN:s politiska kommentator Eva Stenberg i förra veckan. 

Låt oss hoppas. Nooshi Dadgostars behärskade uppträdande i riksdagen på måndagseftermiddagen och partiets uttalade ambition att bli en trovärdig kraft i den praktiska politiken talar för att hon förstår att hon måste. 

Nödvändiga kompromissen

Genom att spela hårt mot S hela 2021 har hon vunnit trovärdighet hos sin egna. Kanske kan hon med en helt annat trovärdighet än Jonas Sjöstedt göra den nödvändiga kompromissen med S, utan att det för den skull uppfattas som att hon kompromissat.

Klarar Dagostar det och bidrar till att installera landets första kvinnliga statsminister väntar en ny uppgift för både henne, Märta Stenevi och Magdalena Andersson: se till att vinna väljare från M, KD, L och SD. Det är bara så man kan skapa en politisk majoritet för en rödgrön politik efter valet 2022.