Bankerna verkar ense: Inflationen är på väg upp, åtminstone tillfälligt.

Som vi alla har märkt har el och energipriserna ökat kraftigt, och internationellt ser vi en höjning av priset på många råvaror.

För att inflationen ska få direkta konsekvenser för annat än el och energi måste prishöjningarna dock leta sig ut till prissättningen av konsumtionsvaror.

Där är vi inte ännu. Det vill säga, vi ser inte en allmän prisstegring i Sverige i dag. Men, som sagt, det är på väg, menar bankerna.

Högre inflation smörjer ekonomin

Som Riksbanken många gånger har påpekat är dessutom förväntningarnas inverkan på framtida inflation ofta lika stark – eller ibland till och med starkare – än den faktiska ekonomiska påverkan.

Börjar alla prata om en nära förestående ökning av inflationen så kommer inflationen alltså att öka.

Vad innebär det då för LO-anslutna?

Troligen inte så mycket i det korta perspektivet eftersom det mesta tyder på att inflationen endast stiger tillfälligt. Svensk ekonomi går bra och kronan är stark vilket dämpar inflationen.

Blir den ökade inflationen mer långvarig kan följden bli att reallönen minskar något för 2021 eller i värsta fall utplånas helt.

I ett längre perspektiv är det dock viktigt att komma ihåg att en högre bestående nivå på inflationen vore bra för LO-anslutna.

Den nuvarande extremt låga inflationen har varken gynnat ekonomin eller Sveriges löntagare. En högre inflation fungerar som ett smörjmedel för ekonomin och underlättar dessutom för löneförskjutningar, det vill säga det gör det lättare för eftersatta och felavlönade grupper att komma i kapp.

Inkomstskillnaderna ökar

Det underlättar också för LO-anslutna på bostadsmarknaden, för även om bolåneräntorna stiger om inflationen ökar, minskar realskulden snabbare över tid för den som äger sin bostad.

Så tvärtom mot vad vi ofta hör så har de senaste decenniernas lågräntepolitik varit betydligt mer hämmande för LO-anslutnas möjligheter att skaffa en bostad, när bostadspriserna har skjutit i höjden i en fullständigt extrem explosion.

Denna explosion är en sorglig konsekvens av hela samhällsekonomins omställning sedan andra världskriget.

Under den blomstrande efterkrigstiden skapades ekonomiskt värde av investeringar i produktion, arbete och ökad produktivitet (det vill säga att man kunde höja produktionens kvalitet per arbetstimme).

I dag skapas kapital främst av att ha och äga kapital.

De människor i LO-yrken som saknar kapital har därmed hamnat allt längre efter och inkomstskillnaderna har ökat kraftigt, i Sverige har inkomstskillnaderna faktiskt ökat kraftigast i hela OECD under en lång rad av år.

Det viktigaste för LO-anslutna är dock hur en stigande inflation – om den skulle bli mer bestående – påverkar reallönerna.

Påverkar fackens lönekrav

Om inflationen stiger mer varaktigt skulle facken raskt behöva kliva tillbaka till de lönekrav som var naturliga innan låginflationspolitiken gjorde sin påverkan.

Det vill säga att fackliga förhandlare mer resolut skulle börja räkna bort Riksbankens inflationsmål på två procent per år från lönekraven och utgå ifrån att två procents lönepåslag inte ger någon reallöneökning alls.

Även om facken i retoriken aldrig har frångått denna inställning så har det ändå varit svårare att försvara synen på att inflationstakten ska ses som ett absolut golv för löneökningarna när Riksbanken misslyckats att hålla inflationen på två procent och inflationen i stället har varit i det närmaste noll.

Består inflationen kommer vi dessutom att få höra den ständigt upprepade näringslivsbluffen om att löner som höjs när inflationen tar fart slår undan arbetstillfällen.

Här kommer Svenskt Näringsliv att få kraftig draghjälp av hela det borgerliga blocket, inkluderat Centerpartiet, som ständigt upprepar det dysfunktionella mantrat att LO-anslutnas löner måste hållas tillbaka eller helst sänkas för att skapa fler jobb. I de borgerliga och konservativa partiernas retorik gäller detta endast de lägst avlönade. Aldrig medel- eller höginkomsttagare.

Vad som däremot är klarlagt är att den extremt låga inflation som vi sett har lett till en högre arbetslöshet än vad som skulle varit fallet om Riksbanken lyckats hålla inflationsmålet på två procent.

Vad vi också kommer att få höra från höger är att fackets krav på högre löner hotar att elda på inflationen till skräckfyllda höjder.

Positivt för folk med jobb och lön

Löneökningar är den faktor som har störst enskild inverkan på inflationen. Så längt är det rätt. Men skräckpropagandan om hyperinflation, som alltid sprids vid löneförhandlingar, är rent trams.

Lönebildningen i Sverige är ytterst ansvarskännande vilket visas av att vi haft ett stabilt lönesystem som sedan 1997 har givit reallöneökningar för svenska arbetare alla år utom ett.

Det är en viss skillnad på den svenska inflationen sedan 1997 och den gigantiska hyperinflation i 1920-talets Tyskland som högerns skräckmästare brukar hänvisa till för att varna för höjda löner.

I Tyskland steg priset på en limpa på kort tid i början av 1920-talet från 60 pfennig till över 200 miljarder mark!

För en limpa, alltså.

Arbetslösheten skenade i alla sektorer utom i sedeltryckarbranschen som under 1920-talets första år sysselsatte fler än 30 000 personer.

Om den svenska inflationen fortsätter att stiga, vilket alltså är väldigt osäkert, kommer dock högern att ifrågasätta lönekraven vid nästa löneförhandling utifrån den obefintliga risken för en liknande utveckling i Sverige.

Det är en del av förhandlingsstrategin.

Hur det än blir med inflationen under året fram till dess nya löneförhandlingar tar vid är det viktigt att komma ihåg att en något högre inflation inte alls är något negativt för LO-anslutna. Tvärtom är det positivt för de arbetare som lever på jobb och lön och inte kan leva på att göra kapital på kapital.