Facklig och politisk kamp handlar båda mycket om signaler. När Fredrik Reinfeldt hade tillträtt som statsminister efter valet 2006 var han tydlig med att ”nya Moderaterna” inte skulle röra las, därför att signalen från fackföreningsrörelsen varit klar: Rör ni las blir det krig.

Vilka signaler har fackföreningsrörelsen sänt ut efter valet 2018?

I förhandlingarna om januariavtalet krävde C och L inledningsvis inskränkningar i las genom direkt lagstiftning. Det var Svenskt Näringsliv som då gick ut och motsatte sig detta. De motsatte sig inte inskränkningarna i sig, men ville att man i stället för att lagstifta skulle tvinga LO till motsvarande försämringar inom ramen för de pågående förhandlingarna om trygghet och omställning.

Hot om lagstiftning

Detta skulle ske genom att ”ett tydligt lagstiftningshot med deadline” skulle hängas över förhandlingarna. Anledningen var att det ”blir mer stabilt” om parterna kommer överens. Alltså, om LO pressas att själva skriva under de föreslagna försämringarna undviks all oro och konflikt på arbetsmarknaden i samband med försämringarna.

Detta var precis vad C och L sedermera drev igenom i januariavtalet. Vilka signaler kom från LO efter detta?

I december 2019 läckte en avsiktsförklaring ut från förhandlingarna med Svenskt Näringsliv, där man, redan innan lagstiftningshotet ens hade sjösatts, talade om att avskaffa kravet på saklig grund vid uppsägning. Man sände alltså redan då ut signalen att kravet på saklig grund var förhandlingsbart.

När den så kallade las-utredningen, eller Toijer-utredningen, satte igång sitt arbete, med direktiv som sade att den skulle arbeta fram förslag som gjorde det lättare och billigare för arbetsgivare att säga upp anställda, på vilket sätt mobiliserade LO motstånd mot detta?

Hur drev man kampen mot de förslag om kraftiga inskränkningar av anställningsskyddet som utredningen presenterade i början av sommaren 2020?

Såvitt någon kunde se gjordes endast två saker. LO lade ut en namninsamling på nätet där allmänheten uppmanades skriva på för att ”stoppa lagförslaget”, och det skrevs några enstaka debattartiklar om att utredningsförslaget var dåligt. Det var de enda tecken på motstånd som hela stora LO förmådde prestera. Det var också en tydlig signal.

Regeringen lade in en muta

Men LO sade trots allt fortfarande nej till det avtalsförslag med kraftiga inskränkningar av anställningstryggheten som Svenskt Näringsliv lagt fram, med Toijer-utredningens lagstiftningshot i ryggen.

Då fick den socialdemokratiskt ledda regeringen ta fram stora börsen, och skjuta till ett antal miljarder för omställning och utbildning.

Kom ihåg att omställning inte är en enpartsfråga som bara facken vill ha. Det finns stora kompetensluckor att fylla på den svenska arbetsmarknaden, och att arbetstagare ska kunna utbilda sig och byta yrkesbana ligger i näringslivets intresse lika mycket som i fackens. Denna fråga har inte heller någon koppling till hur starkt eller svagt anställningsskydd vi har.

Ändå valde regeringen att villkora dessa pengar med att den ena parten – facken – var tvungna att godta enorma eftergifter som bara gynnade den andra parten – arbetsgivarna – för att en utomstående part – staten – skulle gå med på att lägga de pengar som krävdes för att det nya omställningssystemet, som gynnade båda parter, skulle bli möjligt.

Regeringen lade helt enkelt in en enorm muta i förhandlingarna, å Svenskt Näringslivs vägnar. Signalen från regeringen var: Gå med på kraftigt urholkat anställningsskydd utan bråk annars lagstiftar vi om det ändå över huvudet på er. Och när detta inte räckte: Gå med på kraftigt urholkat anställningsskydd utan bråk så får ni pengar till bättre omställningsavtal som plåster på såren.

Facket hade behövt mobilisera motstånd

De signaler som LO ända sedan denna process inleddes har sänt ut har gjort att många av oss LO-gräsrötter inte är det minsta förvånade när man nu slutligen viker ner sig helt.

En rimligare signal hade varit att avsluta eller lägga förhandlingarna om trygghet och omställning på is i samma sekund som ett politiskt lagstiftningshot riktades mot dem. Och att sedan mobilisera fackföreningsrörelsen på bred front mot varje försök att inskränka anställningsskyddet lagstiftningsvägen.

Men lojaliteten med Socialdemokraterna var för LO-ledningen och många förbundsledningar starkare än lojaliteten med medlemmarna, och Socialdemokraterna kunde därmed leverera åt Svenskt Näringsliv vad en borgerlig regering aldrig hade klarat: Ett kraftigt urholkat anställningsskydd utan knappt en krusning av opposition, motstånd, konflikt eller oro på arbetsmarknaden.

Socialdemokraterna kommer tvingas skriva ett nytt avtal med Centern vart fjärde år för att ha någon möjlighet att behålla regeringsmakten. Efter de signaler som las-processen sänt ut, är det någon som tror att Centerpartiet eller deras hussar i Svenskt Näringsliv känner sig oroliga att driva på för ytterligare försämringar av arbetsrätten?

Efter de signaler som las-processen sänt ut, är det någon som tror LO kommer ta strid nästa gång?
Det kommer mera…