”Dumpa motgångarna där de hör hemma”.

Nej, Stefan Löfven tog inte dessa ord i sin mun. Men de kändes i kongresshallen under Löfven avskedstal.

Ansvaret för usla arbetsvillkor, den förödande plundringen av vår välfärd, förskingringen av våra pensioner, fanns inte hos den man som stod framme vid podiet.

De fanns hos de partier som under Löfvens hela tid vid makten motarbetat en välfärd öppen för alla.

För trots åtta år av Socialdemokratiskt ledd regering har Stefan Löfven aldrig suttit i annat än en minoritetsregering.

En sanning som ofta glöms bort, och som medvetet förtigs av borgerliga partier när ansvar utkrävs för en misskött sjukvård eller ojämlik skola.

Kompakt motstånd mot Löfvens politik

Stefan Löfven, som framme vid podiet genom sitt tal inte bara inledde Socialdemokraternas 41:a kongress utan också höll sitt sista tal som partiledare, utstrålade dock samma energi och vilja som under regeringsförklaringen 2014, när han tog över efter åtta års borgerligt Allilansstyre.

Och just denna regeringsförklaring, just detta år 2014, är väldigt bra att jämföra med när man ska sammanfatta Löfvens tid som partiledare och statsminister.

2014 såg Socialdemokratin en ökad sammanhållning och en stark framtidstro kändes i hela det socialdemokratiska partiet.

Det råder ingen tvekan om att ambitionen 2014 var högt ställd för den nya statsministern. En genomgång av regeringsförklaringen 2014 blottar en vilja till långtgående reformer och försök att ta itu med den privatiseringsvåg och nedmontering av välfärden som skett under den borgerliga alliansens åtta år vid makten.

Men det råder inte heller någon tvekan om att det politiska motståndet i riksdagen varit större än många förstått.

Löfven har visionerna kvar

Det stopp för plundringen av vår premiepension, som Stefan Löfven lovat i sin regeringsförklaring 2014 bantades efter riksdagsmajoritetens motstånd till en mindre förändring, minutklockningen av anställda inom vården, som Löfven angrep hårt 2014, finns kvar än idag sedan den borgerliga riksdagsmajoriteten hellre värnat de privata välfärdsföretagens vinster än de anställdas situation.

Och utfasningen av marknadstänk och vinstuttag av skattemedel inom vår skola och välfärd stoppades effektivt av samarbetspartiet Centern.

Över högerns fatalt felaktiga bild av Löfven och Socialdemokraterna som ett maktcentrum som enväldigt drivit Sverige lyser därmed det tunga faktum att Löfven under hela sin tid som statsminister har lett en minoritetsregering.

Visionerna har dock aldrig upphört, något som är uppenbart under Löfvens tal.

Näst högst sysselsättning i EU

Här fanns talet om Sverige som en nation som kan kombinera omställningen till grön industri med en kraftig ökning av industrijobben, visionen om en kraftigt sänkt långtidsarbetslöshet och – fortfarande – en framtida stopp för markandstänket i skola och välfärd.

Och trots att de agerat som minoritetskabinett har Socialdemokraterna kunnat kryssa sig fram mellan de borgerliga partiernas motstånd mot större rättvisa.

Budgetförstärkningar av pensionen för dem med tyngst jobb har blivit svaret när de borgerliga partierna som i dag blockerar varje förbättring av det generella pensionssystemet.

Sverige har inte EU:s lägsta arbetslöshet, vilket var Löfvens mål 2014, och arbetslösheten är fortsatt alltför hög.

Men Sverige har i dag EU:s näst högsta sysselsättningsgrad, det vill säga, bara ett land har högre andel av sin befolkning i arbete.

Viktigt vägval väntar för S

Visionerna från 2014 finns kvar, och Löfvens realistiska ord över den största utmaningen i dag 2021 kunde vara direkt hämtade från då han tillträdde:

– Hur kan vi utifrån rådande majoritetsförhållande få ut så mycket S-politik som möjligt.

Där har vi ett viktigt vägval för Socialdemokraterna att fatta när kommande majoriteter ska jagas i olika frågor i riksdagen.

Men motgångarna bör aldrig häktas fast vid visionerna.

Motgångarna tillhör högerns nejsägare.