Arbetet Global

Arbetet Global är ett projekt som delfinansieras av Union to Union.

Läget i Turkiet försämras hastigt dag för dag. Arbetslösheten är skyhög. Staten hävdar visserligen att den bara ligger kring 12 procent, men det är siffror som få tror på. Många jobbar inom informell sektor och facken hävdar att den verkliga arbetslösheten ligger kring 30 procent.  

Coronapandemin, turistbranschens krasch och president Recep Tayyip Erdogans olika krig är de främsta orsakerna till att landet kan kollapsa när som helst. 

För fem år sedan var en turkisk lira värd fem svenska kronor. Nu är de båda valutorna värda ungefär lika mycket. 

Den ansträngda ekonomin drabbar särskilt de fackföreningsanslutna arbetarna. Orsaken är enkel. Regimen i Ankara – som slåss för sin överlevnad – skyddar arbetsgivarna på alla möjliga sätt. Och de struntar i arbetarnas liv. 

Den oberoende fackliga plattformen ISIG uppger att 1155 personer omkom i arbetsplatsrelaterade händelser det första halvåret 2021.

Arbetsmiljön kan man strunta i då det finns arbetare i överflöd. Miljontals syriska flyktingar i Turkiet är beredda att jobba för svältlöner.

Detta leder, enligt fackföreningarna, till att miljontals arbetare avskedas eller tvingas till obetald semester. Lägg där till att tiotusentals unga afghanska män tar sig till Turkiet varje vecka och få av dessa har någon kunskap om vikten av fackligt arbete.

De arbetare som vågar strejka misshandlas svårt av polisen medan arbetsgivarnas vakter förstör de strejkandes högtalaranläggningar.

Läget blir definitivt svårt för facket och anslutningsgraden bland arbetarna förblir låg. 

När anställda kräver sina rättigheter möts de ofta med polismakt och avskedanden. Människorättsorganisationen TIHV, som också hjälper offren för tortyr, uppger att den turkiska polisen sedan mars i fjol har stoppat 21 fredliga manifestationer för fackliga rättigheter. 

De arbetare som vågar strejka misshandlas svårt av polisen medan arbetsgivarnas vakter förstör de strejkandes högtalaranläggningar.

Efter demonstrationer ställs de strejkande inför rätta för ”uppvigling” trots att det bara krävt sin grundläggande rättighet, att bli fackföreningsmedlemmar. En facklig organisation i Turkiet måste ha majoriteten av de anställda som medlemmar på en arbetsplats för att kunna begära och få kollektivavtal. Fackförbunden nekas att själva bestämma sina egna stadgar och avgifter eller vad man ska arbeta med. 

Och när Erdogan ogillar ledningen, ja då bildar han en parallell fackförening som är arbetsgivar- och Erdoganvänlig.

Inte för inte placerar sig Turkiet bland de tio värsta länderna på jorden ifråga om fackliga rättigheter. Men frågan är hur länge till den turkiska regimen tillåts beröva arbetarnas sina fackliga rättigheter.