I åtminstone ett decennium har det stått klart att pensionssystemet inte klarar de åtaganden som fanns med i pensionsuppgörelsen på 1990-talet.

Systemet är kraftigt underfinansierat och når inte upp till de dryga 70 procent av lönen som utlovades när systemet infördes.

Den skrala finansieringen var ett debattämne redan när systemet klubbades. Men det är först de senaste 10 – 15 åren som vi sett att varningarna till fullo besannats, och dessutom blivit värre än befarat.

Få har i dag mer än motsvarande hälften av lönen att se fram emot i statlig pension och många LO-anslutna får betydligt sämre pension än så.

Här blir fattigpensionärerna fler

En undersköterska med ett arbetsliv på nära 40 år och som har jobbat deltid i perioder kan få nöja sig med 35 – 40 procent av tidigare lön i pension.

Det är därför inte underligt att Sverige under det senaste decenniet varit det enda land i Skandinavien där andelen fattigpensionärer ökat.

Allt detta stod alltså klart redan för många år sedan. Det rimliga vore då att pensionsgruppen, det vill säga de partier som stod bakom den ursprungliga pensionsuppgörelsen, skulle rådgöra över hur pensionssystemet kan räddas och förbättras.

Hela pensionsgruppen, som i dag består av alla riksdagspartier utom SD och Vänsterpartiet, måste nämligen vara enig för att systemet ska ändras. Desto större anledning till snabbhet och engagemang kan tyckas.

Men icke.

Fattigpensionärer får skylla sig själva

Pensionsgruppen har i år efter år framhärdat i tystnad och overksamhet.

Flera av de borgerliga och konservativa partierna vill de facto inte ha någon förändring.

Och denna ovilja har främst drabbar LO-anslutna. I en del LO-yrken ligger den statliga pensionen skrämmande nära pensionsgolvet, den statliga garantipensionen. Den tjänstepension som avtalas mellan parterna för LO-anslutna är dessutom långt ifrån lika förmånlig som för tjänstemännen.

Det var till exempel först nyligen som privatanställda LO-anslutna började få sina tjänstepensionsinbetalningar räknade från samma låga ålder som tjänstemännen.

I de borgerliga partiernas nej till förändrat statligt pensionssystem märks dock inget intresse för sådana klasskillnader.

Tvärtom skyfflas skulden gärna tillbaka på den enskilde.

”Det lönar sig att arbeta och betala till pensionssystemet.”, skriver till exempel Liberalerna frankt om sin pensionspolitik och fortsätter:

”Gör det lättare för äldre att arbeta. Du ska bestämma själv, och rätten att jobba kvar ska höjas till 71 år.”

Låt borgarna ta ansvar

Socialdemokraternas höjda bostadstillägg för pensionärer och det pensionstillskott för dem som ligger just ovanför gränsen till garantipension är utmärkta reformer. Men för att rädda pensionssystemet och skapa ett robust pensionssystem måste pensionsavgiften höjas.

Det är denna nödvändiga höjning av pensionsavgiften som år efter år effektivt blockeras av partier som inte vill se någon förändring.

Skrota därför omgående pensionsgruppen – den är ju ändå inte funktionsduglig – och gör pensionerna till en politisk sakfråga.

De partier som vill ha rimliga pensioner för alla yrkesgrupper bör lämna gruppen och överlämna frågan till väljarna. Och de borgerliga partier som vurmar för usla pensioner får i stället försöka vinna röster på budskapet att Sverige behöver fler fattigpensionärer.

Först då har vi hamnat rätt i argumentationen med bra pensioner för alla yrken som en grundförutsättning.

Och med de borgerliga partiernas nej till rimliga pensioner som den märkliga ståndpunkt den också är.