Hård kritik inifrån Fastighets: Vi är helt fel organiserade
Det finns ett missnöje med hur Fastighets är organiserat. Aktiva klubbar har inget att säga till om. Sovande avdelningar hittar inga representanter. Då får anställda ombudsmän mer att göra och större inflytande, säger kritiska förtroendevalda.
Nu höjs röster inom Fastighets mot hur förbundet är organiserat lokalt. Moayed Motallebi, Anette Lindgren och Roger Crossler är kritiska.
Om ett år är det kongress i Fastighets. 160 ombud, valda av fackets avdelningar, samlas för att fatta de övergripande besluten som styr fackets linje. Men bara hälften av förbundets avdelningar är aktiva. Var fjärde saknar förtroendevalda.
Vi har ringt runt bland aktiva i klubbar på städbolag, fastighetsbolag och Samhall, samt andra med många års engagemang inom Fastighets. Vad säger de om de inaktiva avdelningarna? Hur mår demokratin i förbundet?
Så här är Fastighets organiserat.
Emil Isenheim, klubbordförande på Uddevallahem, beskriver sig själv som ”ung och arg”.
– Plocka bort alla avdelningar! I stället för att lägga resurserna där borde ombudsmännen vara ute på arbetsplatser och hos klubbar. Det är där medlemmarna finns, säger han.
Vill lägga ner
En annan som höjer tonläget är Roger Crossler, ordförande i klubben på SGS Studentbostäder i Göteborg.
– Decentralisering är en bra tanke. Men vi är ett litet förbund. Vi ska ha en rakare organisation med kortare väg från förbundsstyrelsen ut till klubbarna och ge klubbarna större mandat, säger han.
Lägg ner avdelningarna och ge regionerna mer resurser, anser Roger Crossler.
– Ett direkt stöd från regionen är A och O för klubbarna. Regionerna måste ligga nära klubbarna, det är medicinen tror jag. Låt förtroendevalda vara med i förhandlingar och andra praktiska saker på regionerna.
Emil Isenheim kämpade för större makt åt klubbarna vid den senaste kongressen. Han tänker dock inte göra det 2022.
– Jag lägger ingen energi på att försöka igen. Om det kommer upp att avdelningarna inte fungerar så lär kongressen följa vad förbundsstyrelsen säger, och låta avdelningarna få ännu mer resurser som tar tid från våra ombudsmän.
Indelningen gick snett
Flera av dem som har insyn tror att den geografiska uppdelningen av avdelningarna är en sak som gått snett. Vilken avdelning du tillhör avgörs av var du bor, inte var du jobbar.
Det kan kännas ensamt på avdelningsmötena, berättar en anonym person som har ett viktigt förtroendeuppdrag inom Fastighets.
– Tidigare träffade man folk med samma yrken, samma intressen och erfarenheter som en själv. Nu kan jag ibland vara den enda i mitt yrke på avdelningsmötet.
Hen tycker att det vore bättre om avdelningarna delades upp utifrån yrken.
– Säg att du jobbar i en kommun på det kommunala bostadsbolaget. Men avdelningsmötet är i grannkommunen där du bor. Och där finns inga från ditt bostadsbolag. I stället är det någon från Samhall, någon från ett städföretag. Och så vidare. Man har inte lika mycket gemensamt.
”Tråkigt för alla”
Anette Lindgren håller med. Fram till den 1 maj var hon förbundsrevisor i Fastighets. Hon har varit ordförande i avdelning Enköping under många år.
– Det blir ofta så att man bara pratar om en specifik yrkesgrupp på mötet. Och då blir det tråkigt för alla andra som är där, säger Anette Lindgren.
Ett grundproblem som nästan alla tar upp är att sovande avdelningar kräver mycket resurser från förbundet. Samtidigt får engagerade klubbar ute på företagen snålt med resurser och saknar dessutom inflytande på kongressen.
– Klubbarna bör ha ombud på kongressen! Det är vi i klubbarna som har nära kontakt med medlemmarna, som samtalar med dem som har problem, som förhandlar och driver på om arbetsmiljön. Den rutinen finns inte på avdelningarna, säger Moayed Motallebi, som sitter i klubbstyrelsen på Inspira i Stockholm.
Egna jobbet viktigast
Följden av de sovande avdelningarna är att många klubbar saknar inflytande, anser Anette Lindgren.
– För att ha inflytande måste klubben vara aktiv i en avdelning. Vilket många inte är. Kanske framför allt för att man bor på ett ställe, men jobbet är någon annanstans.
En skillnad mellan fackligt engagemang i klubben på jobbet och avdelningen på orten skulle kunna stavas p-e-n-g-a-r. Den som sitter i en klubbstyrelse på arbetsplatsen kan göra en hel del av det fackliga under facklig tid och få betalt från arbetsgivaren. Engagemang i avdelningen sköts däremot på fritiden.
– Folk är mest intresserade av vad som händer på deras egna jobb. Jag orkar själv inte engagera mig i avdelningarna eftersom det redan är så mycket jobb som ordförande i klubben. Jag jobbar heltid som husvärd och samtidigt är det många timmars arbete med klubben. Så att engagera mig lite halvdant i en avdelning på fritiden mäktar jag inte med, säger Jan Jörlund, klubbordförande på MKB Fastighet i Malmö.
Krångligt att fika
Avdelningarna är heller inga egna ekonomiska enheter, till skillnad mot förr.
– Det är en av de viktigaste sakerna i den här organisationen anser jag. Jag upplever att det har blivit väldigt ensamt och strikt. Det går inte att ordna något spontant eftersom det måste planeras och ansökas om pengar, säger Anette Lindgren.
Carina Nilsson, från klubbstyrelsen på Samhall Gävle, saknar också det spontana.
– Jag har varit emot avdelningarna hela tiden. Förut hade man sin egen ekonomi, men det blev flyttat till regionerna. Och plötsligt blev det jättesvårt bara att ordna lite fika.
Fastighets stadgekommitté, som har i uppdrag att se över stadgarna och föreslå förändringar till kongressen, är i full gång. Enligt Yvonne Nygårds, andre ordförande i förbundet, ligger frågan om engagemanget i klubbar och avdelningar högst upp på agendan. Men både anställda och förtroendevalda är rädda för att det finns en orealistisk dröm om många medlemmars engagemang.
70-talet är förbi
En återkommande analys är att 2020-talet inte är en tid då människor jobbar ideellt vid sidan av jobbet. 1960- och 70-talets engagemang känns avlägset. Detta märks i både partier och idrottsklubbar – och fackföreningsrörelsen.
Carina Nilsson, från klubbstyrelsen på Samhall i Gävle, suckar uppgivet.
– Det är jättesvårt. Jag tror det är så på alla fackförbund. Ingen engagerar sig längre. Om jag visste vad jag skulle göra för att ändra på det så hade jag gjort det direkt.