”Det blir lite merjobb för oss att klä på och av alla barn, ha koll på extrakläder och snuttisar. Men vissa saker tar vi med oss. Att inte allt återgår till ’det normala’ är inte nödvändigtvis dåligt.”, säger Camilla Liljedal.

”Ärligt talat är jag lite småirriterad. Jag förstår att det är svårt att prioritera vilka som ska få vaccin först, och har full förståelse för att vårdpersonalen går före.

Men jag tycker det är dåligt att skolpersonal hamnar i sista gruppen. Vi har aldrig stängt ner, utan fortsatt jobba. 

Samtidigt är det skönt att det är på väg åt rätt håll nu.

Att vi närmar oss slutet minskar också stressen. Att inte ha pengar är det stressigaste som finns och nu pratar jag både för individen, och verksamheten. Vi har ju inte fått gå till jobbet med minsta symtom, och man ska stanna hemma två dygn efter att ha varit symtomfri.

Jag har haft covid, det har vi alla här nu. Men annars känns det ju lite fånigt att vara hemma vid minsta lilla snor. Jag blir också nästan alltid sjuk av det barnen bär på.

Man får ju en fast summa från Försäkringskassan för karensavdraget, men det blir mycket pengar som försvinner.

Jag har en kollega, barnskötare, som är ensam med två barn. Hon har tappat en massa pengar.

Men även för verksamheten har det kostnadsmässigt varit lite misär. Att ta in vikarier kostar.

Det har också varit många vikarier som velat lämna vikarielistan, på grund av smittan.

Vi har inte kunnat köpa in nya leksaker eller material. Det ska bli skönt att kunna göra sådant igen.

Vi har aldrig stängt ner, utan fortsatt jobba

Camilla Liljedahl

Samtidigt är en stor lärdom den här tiden att medmänniskor vill hjälpa till, var och en efter förmåga. Vi tar ju oss igenom det här tillsammans. 

I början av pandemin var det oroligt. När allt var ovisst. Det kom ny information från medier och chefer hela tiden.

Det fanns en oro mellan pedagoger. Från föräldrar. Det var svårt att inte förmedla den oron till barnen. Vi visste inte om personal från oss skulle flyttas till vården. Det pratades om det då.

Vi fick ställa om väldigt snabbt. Som att plötsligt vara ute på gården med allt pedagogiskt arbete.

Vi har 55 barn och gården är inte anpassad för det, särskilt inte om man ska göra sådant som är adekvat för olika åldrar.

Man tappade mycket energi där. Det handlade mer om stress för det runtomkring än för själva pandemin. 

Men efter sommaren hade vi anpassat klart och visste hur vi skulle jobba.

Och jag är väldigt lugn som person. Det som händer händer, så jag har inte varit särskilt stressad.

Vi kan inte göra så mycket åt situationen.”

Camilla Liljedal jobbar som barnskötare i Bagarmossen.

Camilla Liljedal

Jobbar som: Barnskötare i Bagarmossen, södra Stockholm.
År i yrket: 11.
Ålder: 33.
Bor: Kärrtorp.
Lärt mig under pandemin: Att jag är en väldigt lugn person, lugnare än jag trodde. Att krissituationer inte förstör mitt humör. Men så är jag inte jätte­social heller. Jag har inte saknat att kunna umgås med folk.

Få arbetar hemma

I nio av tio arbetaryrken har de anställda varit på jobbet under pandemin, visar LO:s rapport Vi som inte jobbade hemma från i mars i år. 

Åtta av tio kvinnliga arbetare jobbar nära andra människor som inte är deras arbetskamrater, enligt samma rapport.

Personal på förskolor har inte fått covid-19 i högre utsträckning än andra yrkesgrupper, enligt Folkhälsomyndighetens statistik. Totalt finns närmare 87 600 barnskötare i Sverige.