Konsument­vägledaren: ”Fler borde klaga”

”När det inte är pandemi sitter vi konsumentvägledare i Stadsbiblioteket i Uppsala. Det är en jättebra plats. Ingen vet varför du går till biblioteket, du behöver inte skylta med att du ber oss om hjälp.

En del känner sig dumma när de har klickat på en annons på nätet, trott att de har köpt ett paket vitaminer för 29 kronor – och så är det ett abonnemang med flera burkar i månaden.

Eller klassikern, telefonförsäljare: ’Jag brukar alltid säga nej när de ringer, hur kunde jag säga ja den här gången?’ Men man ska inte känna sig dum när man kontaktar oss.

Vissa väntar sig att konsumentvägledare alltid ska vara på konsumentens sida. Men det är inte vår roll. Vi är opartiska. Jag lyssnar, reder ut och förklarar: ’Utifrån vad du berättar har du de här möjligheterna enligt lag’.

Ofta räcker det. Många har läst själva på nätet, och behöver bara en bekräftelse på att de har fattat rätt.

Men i en del fall går jag in och kontaktar företaget.

Jag skulle önska att fler kände till sin rätt att klaga, för den är så grundläggande. Företagen bankar in att de ger garanti.

Men vare sig deras garanti gäller eller inte har du alltid tre års reklamationsrätt enligt lag. När jag föreläser märker jag att väldigt få vet det.

De vanligaste frågorna gäller hantverkare och begagnade bilar. Om du upptäcker att en hantverkare har gjort fel, det kan vara allt från ett kök till ett helt husbygge, har du alltså rätt att klaga i minst tre år efteråt.

I vissa fall, som när man lägger om ett tak, är fristen tio år.

Jag minns mitt första komplicerade bilärende där jag inte bara förklarade för kunden vad han hade rätt till, utan själv talade med bilhandlaren.

Bilen var begagnad men ganska ny. Motorn hackade, men företaget ville inte ta ansvar.

Till slut löste det sig på bästa sätt: Köpet hävdes. Jag hade haft minst 20 kontakter med kunden på mejl och telefon. Men när han fick lämna tillbaka bilen kom han upp till mig med en liten krukväxt.

Det finns ovanliga frågor som berör på ett annat sätt. En tjej i Uppsala hade beställt brudklänning från en annan ort, och sedan visade det sig att hon var gravid.

Att klänningar måste justeras lite är vanligt, men här behövdes större ändringar – och det gick inte, tyget skulle inte räcka till.

Bruden var väldigt känslo­sam. Jag drogs med, kanske för att jag själv hade gift mig ett halvår tidigare. Den gången insåg jag att jag måste ge akt på mina egna känslor och hålla dem i schack när jag talade med butiken.

Tack och lov kunde hon lämna tillbaka klänningen. Jag blev väldigt glad när det löste sig.”