RKA, Rådet för Främjande av Kommunala Analyser, är en relativt okänd samarbetsorganisation mellan staten och landets kommuner.

Rådets främsta uppgift är att samla in fakta från kommunerna i en databas som kallas Kolada. Sedan 2019 har man också uppdraget att ta fram nyckeltal om produktivitet och effektivitet i landets kommuner.

Det är dessa ännu inte helt utvecklade nyckeltal man nu lyfter fram i en rapport som ska ge råd till ekonomityngda kommuner om hur de ska förbättra verksamheten.

Det intressanta är att deras nya rapport mycket tydligt visar att mer resurser ger högre kvalitet på den kommunala verksamheten.

Ändå förbigås detta samband helt vilket ger en lätt surrealistisk känsla vid läsningen av rapporten. Fakta finns ju där, i deras egen rapport, om sambandet mellan resurser och kvalitet.

Men de vill inte säga någonting om det.

Till exempel när det gäller förskolorna så placerar sig kommunerna i rapportens sammanställning runt en tydlig linje som går från de kommuner som avsätter mycket resurser och har hög kvalitet till de kommuner som avsätter betydligt mindre och som därmed också har en lägre kvalitet på sin förskoleverksamhet.

Men rapporten kommenterar inte detta alls. I stället diskuteras hur produktiviteten kan öka, det vill säga hur mer som kan produceras inom varje arbetstimme.

Samma mönster syns när rapporten tar upp äldreomsorgen. Trots att rapportens nyckeltal tydligt visar att mer resurser ger högre kvalitet förbigås detta samband även här med tystnad.

Orsaken till denna selektiva blindhet är att rapportförfattarna i linje med New Public Management-ideologins blindhet endast har i uppdrag att lyfta fram effektivitet och produktivitet, det vill säga hur allt ska kunna göras billigare och snabbare.

Då blir varje satsad krona som ger en högre kvalitet för kommuninvånarna en förlorad krona. Endast billigare drift eller högre kvalitet utan att det kostar något räknas.

Eftersom rapporten vänder sig politiker, kommunchefer, departement och myndigheter är det oroväckande att denna enkla kamerala och kvalitetsfientliga syn på kommunal verksamhet återigen sprids, där ständigt lägre kostnader är målet.

Idén att lägsta kostnader alltid är det bästa för offentlig ekonomi är dock ett rent falsarium, något som gång på gång bevisas i forskningen.

Här borde rapportförfattarna ha studerat projektet ”Hälsa och välfärd i kommuner och landsting”, av läkarna Eva Vingård och Magnus Svartengren, som bekostats av det partsgemensamma AFA Försäkring. Projektet visar en tydlig vinst med att satsa på hög kvalitet och bra arbetsmiljö vilket ger låg sjukfrånvaro.

Inom skolan finns liknande samband. Att ge mer resurser för att skapa en högre lärartäthet och/eller anställa fler utbildade lärare ger tydliga samhällsekonomiska vinster.

Nationalekonomen Ingvar Nilsson visade redan 2013 att en lärarsatsning som gör att elever kommer ut i arbetslivet direkt efter skolan snabbt betalar sig.

Innebär besparingar i lärartäthet att en elev går ut ett knappt år senare i arbetslivet innebär det en samhällelig förlust på närmare en miljon kronor.

Rent tragiskt blir det i RKA-rapportens slutkläm när rapportförfattarna försöker ge allmänna råd till kommuner som kämpar med att få ihop sin budget.

Efter att ha pratat med kommunledningarna i fyra (4) kommuner ger rapporten rådet att kommunerna måste skapa en ”vi-känsla”, ha bra kommunchefer och att ha en bra sammanhållning.

Och det är naturligtvis lätt att föreställa sig att de fyra tillfrågade kommunledningarna anser att de är viktiga.

Men som generell vägledning till Sveriges kommuner är råden naturligtvis rent snömos.

RKA-rapporten struntar i kvaliteten på den kommunala verksamheten, trots det mycket klara sambandet mellan resurstilldelning och kvalitet.

Den söker med ljus och lykta efter vinster i form av ökad ”effektivitet” och ”produktivitet” utan att egentligen hitta några samband alls.

Och rapportförfattarna pratar slutligen med fyra kommunledningar bland Sveriges 290 kommuner innan de glädjestrålande slår fast att framgångsfaktorerna för en budgettyngd kommun är att skapa en ”vi-känsla” och annat ludd om att dra åt samma håll och ha engagerade medarbetare.

Och man avslutar med orden:

”Detta är inte några nya och tidigare okända framgångsfaktorer. Tvärtom. Men i dessa kommuner händer det på riktigt!”

Man tar sig för pannan.