I boken Klass i Sverige skriver Sigurd Allern och Ester Pollack, professorer i journalistik, om svängdörrarnas förlovade land och lobbyismens betydelse för klassamhällets eliter.

Den växande pr-branschen lockar till sig allt fler avgående politiker. Denna symbios hotar att öka avståndet mellan den politiska eliten och de vanliga väljarna. Det i sin tur riskerar att undergräva förtroendet för politiken och demokratin.

Statsministern och partiledaren Göran Persson undrade vid partikongressen i Sundsvall 1997 vad lobbying egentligen är. Blir beslutsfattare manipulerade och förda bakom ljuset? frågade han. 

Tio år senare, inte ens ett år efter att han avgått som statsminister, rekryterades han som senior adviser till pr-byrån JKL.

Ett tjugotal medarbetare från regeringskansliet valde samma väg. Göran Persson har fortfarande uppdrag för JKL och försöker manipulera beslutsfattare.

Listan kan göras hur lång som helst. Näringsminister Björn Rosengren (S) gick direkt över till Kinnevik och Stenbäcksfären 2002. Moderaten Carl Bildt har gått mellan tunga politiska uppdrag och välavlönad lobbying flera gånger.

FP-ledaren Lars Leijonborg fick jobb på Diplomat Communications året efter han lämnade statsrådsposten.

KD:s ordförande och socialminister Göran Hägglund blev konsult i pr-företaget Narva ett år efter avgången.

Tidigare landstingsrådet Filippa Reinfeldt (M) i Stockholm värvades omgående till vårdföretaget Aleris. På lägre nivå är sidbytena ännu fler.

Är det ett problem? Ja, politisk rådgivning från tidigare toppolitiker och deras närmaste medarbetare har blivit hårdvaluta när marknadskrafterna mer och mer tar över den offentliga sektorn.

Medialiseringen av politiken har också ökat efterfrågan på kommunikationskonsulter, gärna med erfarenhet från politik på hög nivå. 

Ju fler kapitalister som investerar i skolan, vården och omsorgen desto större lobbyinsatser görs för att påverka besluten. Pr-byrån Kreab bidrog till exempel till att Sverigedemokraterna svängde i frågan om vinster i välfärden.

Det blir den som har mest kapital som har störst chans att vinna. I EU lägger till exempel finansbranschen fem gånger så mycket pengar på lobbying som facken och civilsamhället gör tillsammans. Det ger ett snedvridet beslutsunderlag. 

Sverige har länge haft en naiv syn på lobbying. Först 2018 kom en lag som tvingade avgående statsråd och statssekreterare att sitta i karantän ett år, men det är en tandlös lag utan sanktioner, som inte heller gäller deras närmaste medarbetare. Sidbytena sker nu och kommer att ske även framöver.

Det behövs en ökad insyn i vilka kontakter som tas och vilka politikerna lyssnar till. I EU-högkvarteret i Bryssel finns ett öppenhetsregister där 11 800 organisationer, företag och myndigheter är registrerade.

EU-parlamentet har regler som gör att parlamentariker som jobbar med lagstiftning ska offentliggöra sina kontakter med lobbyister. Det är högst rimliga krav som borde gälla även i Sverige.

Regeringskvarteren i Rosenbad och riksdagshuset på Helgeandsholmen är inget korrupt träsk som behöver rensas, men nog vore det önskvärt med mer kontroll och öppenhet kring hur politiker och lobbyister umgås och samarbetar.

Mer transparens skulle öka förtroendet både för politikerna och pr-branschen.