Det avtal som IF Metall och Kommunal valt att skriva på med Svenskt Näringsliv och PTK kommer att bli lag för oss alla.

Förmodligen inom ett år. IF Metall motiverar det hela med att man vill kunna ta del av den omställningsförsäkring som avtalet kommer att innebära. 

Som det exportberoende land Sverige är, med järn-, stål och skogsindustrin som nav, förstår vi att kompetensutveckling för personalen i industrin är avgörande.

Likaså förstår vi det angelägna i att ens anställning inte i en handvändning ska kunna konkurreras bort av någon med akademisk examen för att du saknar fortbildning. 

IF Metall har dessutom fått en särställning inom fackföreningsrörelsen de senaste 25 åren, då de är med och bestämmer märket för lönesättningen. Genom en modest löneökningstakt har Sverige behållit konkurrenskraften medan reallönerna faktiskt ökat.

Kommunals medlemmar utför visserligen arbete i huvudsak på en inhemsk marknad och organiserar till stor del medlemmar i låglöneyrken, ofta präglade av osäkra anställningar.

I samband med att de gick in i det nya Las-avtal som nu ligger hos arbetsmarknadsdepartementet meddelades att tiden i avtalet skulle sänkas till 12 månader (idag 24 månader) för när en allmän visstidsanställning ska övergå till en fast sådan.

Också hyvling av tjänster, som drabbat Kommunals medlemmar hårt, ska göras trögare och dyrare.

Johan Ingelskog, avtalssekreterare i Kommunal, menar att avtalets ”förändringar till stor del är förtydliganden av den praxis som redan gäller, förflyttningarna i sak är små”. 

Det är möjligt att vi som tillhör de förbund som vägrar gå med på dessa inskränkningar, de absolut värsta som drabbat Sveriges löntagare på flera decennier, kommer närmare varandra

Lokala företrädare för fyra LO-förbund

Frågan är om Kommunals medlemmar är lika nöjda eller medvetna om det pris man nu betalar?

Priset är förstås turordningsreglerna och saklig grund-begreppet. Detta är ingen överraskning utan något vi vetat länge och tillsammans opponerat oss mot.

Exempelvis när ett enigt LO sade nej till den av staten tillsatta Toijerutredningens förslag, eller när LO-styrelsen enhälligt i somras beslutade att avvisa alla förslag som syftade till att ändra saklig grund-begreppet.

Då uppdagades inte bara solidariteten inom LO utan även vår kollektiva styrka. Nu finns istället risken att en framtid väntar utan samordning i kollektivet, utan draghjälp från andra förbund.

För oss som tillhör förbund med medlemmar som framför allt arbetar på den inhemska marknaden är omställningsfrågan och osäkra anställningar oftast inte högst på dagordningen.

Trots det kommer våra medlemmar vara rädda för att behålla sina anställningar, och inkomst, då den nya lagen träder i kraft.

Utan turordningsregler och ett tydligt fastställt begrepp om saklig grund för uppsägning kommer den som är äldre, den som påtalar brister i arbetsmiljön eller den som under en period lider av psykisk ohälsa inte besitta samma skydd på arbetsmarknaden som i dag.

Styrkan i att se hur även vi som bygger och målar husen, delar ut posten och städar trappuppgångarna drar våra stenar till samhällspyramiden tycks som bortblåst av större LO-syskon, de två största till antal medlemmar.

I stundens besvikelse undrar vi om den styrkan någonsin kommer komma tillbaka.

Det är möjligt att vi som tillhör de förbund som vägrar gå med på dessa inskränkningar, de absolut värsta som drabbat Sveriges löntagare på flera decennier, kommer närmare varandra.

Historiskt har 14 LO-förbunden haft olika förutsättningar och olika frågor att handskas med, men det är också det som har utvecklat oss.

Vi har inte alltid varit ense, men vi har kunnat enas om gemensamma nämnare och faktiskt, i solidaritet, drivit varandras frågor.

Trots att det instinktivt kan tyckas att detta samarbete nått vägs ände hoppas vi att stoffet finns kvar till den kollektiva motståndskraft som gror då vi organiserar oss.

Att vi återigen kan driva igenom ett starkare anställningsskydd, bättre avtal och politiska reformer som gynnar de många.

För det kan ingen göra utom vi. Tillsammans.