– Sedan 90-talet har fattigdomsrisken tredubblats hos ensamstående föräldrar, och främst mödrar. Genom att lyssna på de drabbade kan vi få en annan förståelse för deras verklighet och vad som gör att människor har svårt att ta sig ur en utsatt situation i det svenska systemet, skriver Tove Samzelius, forskare i socialt arbete vid Malmö högskola, i en kommentar.

I sin avhandling, som lades fram fredagen den 11 december, har hon följt sju ensamstående mödrar under två år, intervjuat ytterligare tio samt människor som möter mammorna i sina yrkesroller. 

Bland svenskfödda ensamstående mödrar har andelen med låg inkomststandard ändrats från 9 procent (1998) till 27 procent (2017).

För utlandsfödda ensamstående mödrar från 20 procent (1998) till 56 procent (2017).

Enligt avhandlingen beror det här på ett slags systemskifte som pågått de senaste 20 åren, där allt hårdare krav ställs på individens ansvar att lösa sin situation.

Samtidigt som de allt osäkrare anställningsformerna har ökat, som i sin tur gör det svårt att skaffa en bostad.

På så sätt skapas en ”utestängningsprocess”.

Fler blir såväl arbets- som bostadslösa och hamnar på en slags andrahandsmarknad, utanför socialförsäkringssystemen.

De bor kanske i andra hand eller hyr svart, och syns då aldrig i någon hemlöshetsstatistik.

– De som inte kvalificerat sig för a-kassa och sjukförsäkring hamnar i ekonomiskt bistånd. I Sverige var det aldrig tänkt som något människor ska leva på under en längre tid. Men det finns grupper som lever på det. De har aldrig en chans att spara pengar och ta sig in någonstans.

– Eftersom majoriteten av svenskarna inte har det så, så är det inte en del av majoritetssamhällets förståelse av verkligheten, kommenterar Tove Samzelius.