Efter pandemin kommer Sveriges höga dödstal att stå i centrum när strategin ska utvärderas.

Låsningarna vi ser i dag om Folkhälomyndighetens råd och när smittan egentligen kom hit kommer då troligen att bli än skarpare.

En sak står dock klar. När smittan väl var här och allmänt spridd var det arbetarklassen som tog smällen, det var de som utsattes för smitta och död.

Den kunskapen får inte glömmas bort.

I den rapport om dödligheten i Stockholm under vårens första våg som CES, Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin, nyligen lämnade syns sambandet tydligt. Bostadsområde, trångboddhet, möjlighet att jobba hemma, utbildningsnivå, hushållets storlek, allt det är faktorer som CES konstaterar har direkt bäring på högre dödligheten.

De är alla tydliga klassmarkörer. Ändå blir sambandet ännu tydligare när vi kommer till den främsta av klassmarkörer, inkomst.

Som synes i grafen här nere är det de svenskar med lägst inkomst som har dött i covid-19. Som rapporten skriver:

”Inkomst slår igenom tydligast. På individnivå är inkomst den socioekonomiska faktor som förklarar mest covid-19-dödlighet.”

Samma klara klassmarkörer finns i fackförbundet Kommunals nya rapport om ”Pandemin på äldreboenden”.

Dödstal i olika inkomstgrupper

Dödstalen i Stockholm följer inkomsten. Siffrorna anger antalet döda per 10 000 invånare i olika inkomstgrupper. I siffrorna ingår inte äldreboenden eller andra särskilda boenden.

Visserligen är antalet döda äldre främst avhängigt hur stor den totala samhällssmittan varit i landet, vilket flera internationella studier har visat. I Sverige, med en mycket hög samhällsspridning, blev alltså antalet döda bland våra äldre mycket högt.

Men genom att gå igenom enkätsvar från mer än tusen äldreboenden visar Kommunals utredare Mari Huupponen andra klara samband:

Äldreboenden med större smittspridning hade fler timavlönade. 

De hade också sämre bemanning, högre sjuknärvaro och fler som jobbade utan skyddsutrustning.

Det finns alltså klara faktorer som ökat smittspridningen på våra äldreboenden, faktorer som alla kan härledas till otillräckliga satsningar eller till personalens ekonomiska utsatthet.

För även om Folkhälsomyndigheten gärna vill se alla oss svenskar som en enda stor familj är förutsättningarna olika.

Det är en gigantisk skillnad i ekonomisk utsatthet mellan en timanställd butiksanställd eller undersköterska som vet att hon inte får någon inkomst alls om hon inte kommer till jobbet och en hemarbetande tjänsteman som riskfritt kan sätta på datorn kl 09:00.

I nästa vecka presenteras Coronakommissionens första delrapport. Den kommer att ta upp äldreboendena och jämför med övriga Norden.

Där konstateras att äldreomsorgen är eftersatt i alla nordiska länder. Men det finns skillnader:

Norge har fyra gånger fler sjuksköterskor på sina äldreboenden än Sverige.

Finland har betydligt högre andel utbildad personal än Sverige.

Sverige har fler tillfälligt anställda än i övriga Norden, liksom fler delade turer (en ovanlig schemaläggning i våra nordiska grannländer).

Sverige har också fler överbelastade chefer bland dem som brukar kallas första linjens chefer, med fler underställda för varje chef än i våra nordiska grannländer.

Klasstillhörigheten är mycket tydlig när det gäller Sveriges smittspridning och död i covid-19, både när det gäller vilka som dör och de skilda arbetsvillkor som möter låg- och höginkomsttagare.

När vi efter pandemin ska kartlägga vad som gick fel i Sveriges smittbekämpning under coronapandemien måste klassfrågan högt upp på bordet.