När friskolemarknaden och det nuvarande svenska skolsystemet skulle säljas in serverades svenska folket det största önsketänkandet i mannaminne.

Marknaden i sig skulle skapa bättre skolor för alla hette det. Valfriheten skulle göra att barn och föräldrar valde de bästa skolorna, och skolorna skulle konkurrera med kvalitet.

Ni vet, som på ett torg där alla väljer den fräschaste frukten framför den ruttna. 

Här står vi nu 20 år senare och måste konstatera att sanningen var raka motsatsen.

Att skapa sämre skolor och ett sämre utbildningssystem på totalen ligger inbyggt i marknadsskolans själva kärna. 

Allt fler har börjat se vilket skadat skolsystem friskolemarknaden har gett Sverige.

Till och med Dagens Nyheters ledarsida har vaknat och en ny utredning, En mer likvärdig skola – minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning av Björn Åstrand, ska försöka råda bot på några av marknadsskolans främsta skevheter.

Även den enorma Jämlikhetskommissionen, som på regeringens uppdrag belyst de ökande samhällsklyftorna och som släppte sitt slutbetänkande under sensommaren, lyfter särskilt fram skolan som motor bakom ojämlikhet men också som möjlig lösning för densamma. 

Skon klämmer på flera ställen, och först och främst behöver man slå fast att skolan såklart inte är någon riktig marknad.

Allt finansieras med skattemedel och skolföretagarna bär inga egna bördor för sina vinster, allt bärs av skattebetalarna.

Det är nära nog riskfritt att driva friskola, och riskerar man ingenting behöver man heller inte ta något ansvar. 

Till skillnad från kommunala skolor har friskolorna också formellt mindre ansvar – ändå är skolpengen densamma. Kommunala skolor måste bland annat alltid ha en överkapacitet i sin verksamhet.

Enligt lag är man skyldig att erbjuda utbildning till kommunens samtliga elever, alltså har man till exempel lokaler för det. En friskola kan i stället planera att bara ta in valfritt antal klasser varje läsår.

Man kan planera bort allt som är kostnadsdrivande, det vill säga allt som på ett samhälleligt plan garanterar utbildning för varenda unge.

Utredningen för en mer likvärdig skola slår fast att skillnaden i ansvar mellan kommunala skolor och friskolor leder till att friskolorna överkompenseras med cirka 10 procent över sina faktiska skolkostnader. Det är 10 procent direkt i vinst för företagen. 

Friskolorna marknadsför sig dessutom mot elever som är så billiga i drift som möjligt.

Här bör särskilt LO-kollektivet vara uppmärksamma, för billig i drift för en friskola betyder högutbildade föräldrar. Det innebär studievana och starka förväntningar hemifrån att studera vidare på högskola och universitet, vilket premieras av utbildningssystemet så som det är uppbyggt.

För friskolornas del innebär det att man inte behöver anställa lika mycket resurspersonal och kan räkna med att läxhjälpen fixas av föräldrarna (vilket man länge dessutom kunde få rut-bidrag för). 

Här står marknadsskolan som stark motor bakom ökande ojämlikhet och segregation i öppen dager.

Barn går i allt högre utsträckning i olika skolor. Resursstarka barn och familjer går i skolor som redan från dag ett har 10 procent mer medel att röra sig med, medan arbetarbarn och nyanlända samlas på skolor som från dag ett har mindre resurser, men större behov av särskilda insatser och extra personal. 

Det ska poängteras att systemet ändå inte verkar göra de kommunala skolorna så pass dåliga att eleverna skriver sämre på nationella prov. Tvärtom.

Regeringens utvärderingsinstitut IFAU har kunnat visa att elever på kommunala gymnasieskolor skriver bättre resultat på nationella prov än elever på friskolor.

De sistnämnda får dock trots det högre betyg. Friskolornas lockrop är nämligen inte så mycket kvalitet som garanterat höga betyg. Betygsinflationen är omfattande.

Rektorn och skoldebattören Linnea Lindquist har till exempel visat hur hela 96 procent av eleverna på friskolan Pops Academy får högre betyg i matematik än vad de fått på sina nationella prov. 

Inget av detta har hindrat friskolelobbyisterna och företagarna från att dra fram samma gamla skåpmat om de så kallat “dåliga skolorna”.

I söndagens Agenda stod Moderaternas utbildningspolitiska talesperson Kristina Axén Olin och malde på, och menade att den ojämlika skolpengen inte alls var ett problem. 

Friskolornas Riksförbunds ordförande Ulla Hamilton försökte i veckan jämföra skolor med kemtvättar, som “vilken vinstdrivande marknad som helst”. Hon blev så öppet och brett utskrattad att hon till slut tvingades radera vad hon skrivit. 

Ändå är det ett skratt som fastnar i halsen. Vi står nämligen mitt i ett skolsystem som för varje år drar mer pengar och resurser från vissa skolor till ett fåtal skolföretag.

Notan betalas av arbetarbarnens framtid, och detta har fått pågå i 20 år.

Det finns ingen rutten frukt. Det är torget som stinker.