De senaste åren har pressen på den partiöverskridande pensionsgruppen ökat. Skälet är uppenbart. Dagens svenska pensionssystem har till stora delar fallit ihop.

När pensionssystemet klubbades under 1990-talet utlovades Sveriges anställda 70 – 75 procent av slutlönen i pension. Men för många lågavlönade LO-anslutna ger det i dag inte ens 40 procent av slutlönen.

Var tionde svensk pensionär ligger nu under EU:s fattigdomsgräns.

Det här är knappast några nyheter. Att pensionssystemet inte skulle ge de utlovade pensionsnivåerna stod klart på ett tidigt stadium.

Men inte förrän vi åter fick en socialdemokratiskt ledd regering 2014 initierades en förändring när Stefan Löfven tog upp pensionsfrågan i sin regeringsförklaring.

Varje förändring av pensionssystemet måste dock ha hela riksdagens pensionsgrupp bakom sig. I pensionsgruppen ingår sex av de åtta riksdagspartierna. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna står utanför.

Denna ordning gör att det först det senaste året har funnits förändringsförslag som alla partier kan ställa sig bakom, åtminstone i princip ställa sig bakom.

Och det är just det som är kruxet: Inget är klart förrän alla principer förvandlats till konkreta ändringar som klubbats i Sveriges riksdag.

Och där kan vi i värsta fall stanna på halva vägen.

En del av de principiella ändringarna har redan klubbats. Främst höjningen av pensionsåldern som redan är klar och höjningen av grundskydden i pensionen, som garantipensionen och bostadstillägget.

Men den stora knäckfrågan är kvar, vilket är inbetalningarna till pensionssystemet.

Redan när pensionssystemet klubbades på 1990-talet varnade kritikerna för att systemet var kraftigt underfinansierat och utan nödvändiga höjningar av inbetalningarna gröptes systemet ur än mer.

I dag finns en överenskommelse i den partiöverskridande pensionsgruppen om att äntligen ändra pensionsinbetalningarna. Men hur finns det ännu ingen enighet kring.

Och här behövs en ordentlig press på pensionsgruppen.

Socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi har investerat mycket kraft i att förbättra svenskarnas pensioner och utnämnt frågan till den mest prioriterade under hans tid som minister.

Det är inte heller där som stoppklossen finns. Det är hos de borgerliga partierna i pensionsgruppen. 

För ett drygt halvår sedan gick några socialdemokratiska riksdagsledamöter ut och krävde att Socialdemokraterna skulle hoppa av pensionsöverenskommelsen om de inte lyckades höja den allmänna pensionen till 70 procent av slutlönen.

Det är dit vi måste nå för att LO-anslutna ska få rimliga pensioner.

Visst finns det flera andra stora hål i det svenska pensionssystemet. Systemet med premiepension läcker varje år enorma summor från svenskarnas pensioner i avgifter till privata finansinstitut och banker.

Skillnaden mellan att få garantipension och att jobba ett helt yrkesliv måste därutöver öka kraftigt. Här sticker det i ögonen att en undersköterska som i dag jobbar ett helt yrkesliv i värsta fall bara får ut en tusenlapp mer i pension än om hon inte hade jobbat över huvud taget.

Därtill måste anställda med tunga jobb och utslitna kroppar kunna sluta när kroppen säger ifrån utan att behöva ta ut förtida och därmed lägre pension.

Men det stora hindret för vettiga pensioner är att pensionssystemet redan från start var underfinansierat och är det fortfarande i dag.

Socialdemokraterna vill höja inbetalningarna så att pensionen blir så hög som lovat.

Pressen måste öka på pensionsgruppens borgerliga partier att säga samma sak.