En gång i tiden var a-kassan ett sätt för samhället att upprätthålla en rimlig inkomst för hela befolkningen, även då företag tvingas skära ned och göra sig av med anställda.

Under arbetslösheten kunde den enskilde genom en god a-kassa garanteras mat på bordet och samhället såg samtidigt till att utbilda arbetskraften till de jobb som fanns att söka.

Att minska arbetslösheten var ett kollektivt ansvar för hela samhället.

Under den borgerliga regeringen försköts synen på ansvar. Arbetslöshet blev alltmer individens eget ansvar när statens stöd gradvis minskade.

Denna syn dras till sin yttersta spets när sommarens a-kasseutredning nu är klar efter sin remissrunda och vägen till ett riksdagsbeslut om nya a-kasseregler ligger öppen.

Det är den enskilde som står i centrum, och det är den enskilde som får ta smällen.

Det viktigaste bland de förslag som a-kasseutredningen lägger fram är att a-kassan ska trappas ned över tid.

Får du inte jobb tillräckligt snabbt efter att ha blivit arbetslös får du alltså inrikta dig på att bli fattig.

Det här är i linje med den gamla devisen ”hungriga lejon jagar bäst”, som på 1990-talet myntades av den svenske högerekonomen Marian Radetzki när han ville sänka a-kassan.

Med det menas att om vi bara gör folk tillräckligt fattiga så tar de vilket jobb som helst till vilken lön som helst för att inte svälta ihjäl, och arbetslösheten minskar.

En effekt blir då att lönerna i främst så kallade ”enkla jobb” pressas ned. Det i sin tur leder till att lönsamheten i dessa företag på sikt minskar eftersom företagen inte behöver investera i effektiviseringar och ökad produktivitet.

Även om det på kort sikt innebär högre vinstandel för företagsägarna så hamnar företagen utan produktivitetsutveckling alltså så småningom efter i konkurrensen.

Att fackförbunden skyr denna utveckling är förståeligt. Det blir svårare att hålla uppe en rimlig löneutveckling, speciellt i arbetaryrken. Men även företag missgynnas på lång sikt.

Men a-kasseutredningens förslag stannar inte där. Utredningen vill dessutom införa en skiktning bland dem som är berättigade till a-kassa.

Positivt är att dagens samlande på arbetade timmar hos olika arbetsgivare för att uppnå rätt till a-kassa försvinner.

Men i stället vill a-kasseutredningen införa en inkomstgräns på 120 000 kronor under en period på tolv månader.

Det innebär att den som tjänar 30 000 kronor i månaden under fyra månader är berättigad till a-kassa vid arbetslöshet medan den som tjänar 20 000 inte är det.

De lågavlönade arbetslösa blir i stället hänvisade till kommunernas bidragshandläggare vars första råd brukar vara att sälja bilen – eller att ta vilket jobb som helst till vilken lön som helst.

Hela omläggningen av a-kassan ska enligt utredningens uppdrag vara kostnadsneutral, det vill säga den ska varken kosta mer eller mindre än dagens system.

Syftet med a-kasseförändringen är alltså inte att efter åratal av alltmer urholkad a-kassa göra den mer anpassad till dagens prisnivåer.

Syftet är att öka pressen på den enskilde att själv hitta utvägar. Ansvaret för arbetslösheten läggs ännu mer över på individen och staten drar sig ännu mer tillbaka.

A-kasseutredningen är initierad av Centern och Liberalerna i januariuppgörelsen och går på tvärs mot den traditionella socialdemokratiska synen om ett kollektivt ansvar för välfärd och utveckling.

Frågan om framtidens a-kassa har därmed alla möjligheter att bli ännu en fråga som likt las-frågan kommer att studsa mellan mittens fanatiska nyliberalism, en avvaktande regering och fackliga organisationer som värnar sina medlemmars löner och villkor.