Sedan första april har löntagare väntat på besked om löneökningar som skulle ha börjat gälla då, men som sköts upp på grund av pandemin.

När industrins fack och arbetsgivare på söndagen presenterade sina nya kollektivavtal ströks ett streck över den tiden. Inga pengar betalas i efterhand, avtalen syftar helt framåt. 

På 29 månader, från november i år fram till våren 2023, ger de kostnadsökningar på 5,4 procent. 

På söndagens pressträff beskrev IF Metalls ordförande Marie Nilsson det som en liten ökning av löneökningstakten. I det förra avtalet låg snittet på knappt 2,2 procent per år, nu hamnar det på drygt 2,2 om man räknar endast de 29 månaderna.

Men ekonomiprofessor Lars Calmfors vid Stockholms universitet och Institutet för Näringslivsforskning ser i stället avtalet som en viss nedväxling av löneökningstakten. Han menar att man inte kan bortse från de sju månader som gått sedan lönerna egentligen skulle ha höjts och att de ska räknas in när avtalets värde per år bedöms.

– Jag har sett kommentarer om att det är en högre löneökningstakt, men då glömmer man de här månaderna med prolongering, det tycker jag är missvisande, säger han.

Utslaget på tre hela år blir löneökningstakten i det nya avtalet 1,8 procent per år.

– Det är kanske något högre än jag trodde, men det går inte säga att det är någon orimlig nivå, säger Lars Calmfors.

Däremot uttrycker han förvåning över att avtalet blev så långt som 29 månader i en tid med stor ekonomisk osäkerhet.

Lars Calmfors är sedan tidigare en förespråkare av att industrin inte bör styra lönesättningen så hårt som den gör eftersom övriga branscher följer den nivå som avtalas där.

Han ser extra starka skäl till att ifrågasätta den modellen i år, då de ekonomiska förutsättningarna skiftar kraftigt utifrån hur branscher drabbats av pandemin.

Just nu slutförhandlas avtal inom bland annat kommunal sektor, besöksnäringen och handeln.

– Det kan inte vara ansvarsfullt om hotell och restaurang skulle lägga sig på samma nivå som industriavtalet, där finns inte förutsättningarna helt enkelt. Där tycker jag det vore önskvärt att man lade sig betydligt lägre för att bidra till rädda jobb, säger Lars Calmfors.

Däremot väntar han sig, och tycker också att det vore rimligt med, påslag utöver märket i Kommunals avtal.

Irene Wennemo, generaldirektör för Medlingsinstitutet, tycker inte det ena eller andra sättet att beräkna löneökningstakten på är mer rätt eller fel.

Men hon konstaterar att man inte kan bortse från de sju månaderna utan lönehöjningar när man räknar.

Medlingsinstitutet kliver in när parterna inte lyckas enas på egen hand och är beroende av att det sätts ett tydligt märke från industrins sida, då det styr kommande förhandlingar.

– I väldigt många avseenden är det ett tydligt märke som är ganska lätt att förhålla sig till, säger Irene Wennemo om industrins nya avtal.

Ett undantag från tydligheten är den låglönesatsning som ska ge extra påslag för löner på under 26 100 kronor i månaden.

En röd tråd genom förra avtalsrörelsen 2017 var parternas skilda tolkningar av en liknande överenskommelse.

Arbetsgivarna menade att detta skulle rymmas inom den fastslagna kostnadsökningen, facket att det låg ovanpå.

– Vad det gäller låglönesatsningen är min bild att det är lite som förra gången. Parterna tolkar det på lite olika sätt, säger Irene Wennemo om årets avtal.

– Det hade ju varit bättre om det var helt tydligt på den punkten men Medlingsinstitutet och parterna klarade ju att hantera det förra gången så det borde väl gå bra den här gången också, fortsätter hon.